Förra året anmäldes 37 908 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen, uppger Brå, Brottsförebyggande rådet. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen. Oftast av en man.
Fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld i nära relationer måste få ett slut.
Det finns en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, vilket är helt på sin plats. Samtidigt råder brist på kunskap om riskfaktorer och åtgärder att vidta vid misstanke om våld, det framhåller SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle i en färsk rapport med namnet “Våld i nära relationer: riskfaktorer och konsekvenser”.
Rapporten lyfter likheter mellan förövare, vilka vi bör ta fasta på. Det betyder förstås inte att mönstret är detsamma eller att samtliga personer i liknande situation kommer att bli våldsutövare. Men att uppmärksamma dessa bakomliggande nämnare kan ändå hjälpa oss i den viktiga kampen för att förhindra våldet.
Den röda tråden mellan förövare är enligt SNS att de har lägre utbildningsnivå, svagare anknytning till arbetsmarknaden och större bidragstagande än en jämförelsegrupp av män i samma ålder som inte är förövare. Hela 57 procent av förövarna saknar förvärvsinkomst under minst ett år innan den första rapporterade våldshändelsen. Mönstret finns även bland de utsatta kvinnorna. ”Många våldsutsatta har låg eller ingen inkomst flera år efter den rapporterade händelsen”, skriver författarna.
Uppgifterna lyfter vikten av arbete och en meningsfull tillvaro. Men även egenkontroll. Men med det sagt ska givetvis varken ekonomisk eller social situation vara avgörande för huruvida någon tar steget från en våldsam relation eller inte. Man ska kunna räkna med att få hjälp, oavsett bakgrund.
Att bestraffa gärningsmännen är viktigt, men förebyggande insatser är minst lika avgörande. Alltifrån hälso- och sjukvård till socialtjänst och kriminalvård behöver göra sitt yttersta för att råda bot på våldet. Även arbetsmarknadsåtgärder för att bryta de här personernas sociala utanförskap är viktiga. Men inte ens förebyggande åtgärder och straff räcker. När människor tagit sig ur en våldsam relation måste de kunna räkna med att få hjälp.
I en aktuell rapport från Riksrevisionen konstaterar myndigheten dock att statens insatser för att skydda hotade personer inte är tillräckligt effektiva, något som är under all kritik. Ett allvarligt problem är att åklagare sällan beviljar kontaktförbud om gärningsmannen inte tidigare dömts för brott.
En annan brist är att polisen sällan följer upp de kontaktförbud som väl beviljas. Något som gör att man missar allvarliga tecken på att hotbilden förstärks och inte agerar för att tillföra ytterligare skyddsåtgärder när det skulle behövts.
Tidigare i år tog jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och justitieminister Gunnar Strömmer (M) emot en utredning om översyn om kontaktförbudslagstiftningen. Utredaren föreslog bland annat en skärpt lagstiftning med bättre möjligheter än i dag att utfärda kontaktförbud och att kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden.
Förhoppningsvis träder de nya förslagen i kraft till nästa sommar. Det är långt ifrån tillräckligt, men i alla fall ett steg i rätt riktning.
