I år firar den islamska republiken Iran 45 år. Men för landets kvinnor är det inget att fira. Revolutionen 1979 innebar ett tvärt slut för framsteg i jämställdhet. Friheter som hade vunnits rullades tillbaka och saknas än i dag.
I det självbiografiska seriealbumet Persepolis (Galago) tecknar Marjane Satrapi sin uppväxt i Iran. Hon är nio år när revolutionen startar, och shahen byts till ayatolla, tio när skolan blir könssegregerad och flickorna tvingas bära sjal i klassrummet. I en av de första rutorna visas hur hon och klasskamraterna inte förstår vad de ska göra med plagget. En flicka använder några hopbundna för att hoppa hopprep, två andra använder den som träns när de leker häst. En tredje viftar med sin sjal, och klagar över att det är för varmt
Skildringen är aktuell än i dag. Ett och ett halvt år har passerat sedan 22-åriga Mahsa Jina Amini mördades av Irans religiösa moralpoliser. Hon greps för att hon ignorerade lagen, och gick utan sjal. Händelsen blev startskottet för omfattande protester vilka fortfarande pågår, och som uppmärksammats över hela världen.
Rörelsens slagord Jin Jiyan Azadi (Kvinna, Liv, Frihet) skallar långt utanför Iran. Enkla ord, och krav som är självklara för de flesta kvinnor i Sverige. De iranska kvinnorna vill bara ha sina mänskliga rättigheter, och få ta av sig slöjan.
Men den iranska regimen håller inte med, och har gått fram hårt mot protesterna.
Sexuellt våld har använts som vapen mot demonstranter, och vittnesmål om bland annat detta har dokumenterats i en rapport från Amnesty. Det berättas om gruppvåldtäkter i skåpbilar, bland dem som vittnar finns såväl kvinnor och män som barn. Förövarna jobbar i den iranska säkerhets- och underrättelsetjänsten, och försök för offren att få upprättelse efteråt har mötts av kalla handen från landets ”rättssystem”.
Straffet för att inte bära slöja har skärpts, landets parlament har röstat igenom en lagändring om att kvinnor som är "halvnakna på offentlig plats" kan dömas till långa fängelsestraff. Sker klädkodsbrottet ”i samarbete med utländska eller fientliga regeringar, media, grupper eller organisationer” kan det handla om mellan fem till tio år (DN 20/9-23).
Modern teknik har också använts för att driva igenom mullornas gamla mossiga ideal. Allt fler övervakningskameror sätts upp på offentliga platser för att fånga slöjfria kvinnor på bild (SVT 9/4-23). Detta ska göra dem lättare att identifiera, och att varna kvinnor som bryter mot reglerna för konsekvenserna via sms. Man bygger ett övervakningssamhälle i sexistisk tappning.
Att vi i Sverige måste fortsätta stå med Irans kvinnor är en självklarhet – genom fortsatta sanktioner, och fördömanden av regimens förtryck. Dessutom bör vi visa solidaritet, och tydligt uttrycka att vi står på Irans kvinnors sida. Inte på mullornas.
Särskilt på den Internationella kvinnodagen. Ingen kvinna ska tvingas ta på sig en sjal. Ingen kvinna ska tvingas till underkastelse av moralpoliser. Den 8 mars ska orden kvinna, liv, frihet skanderas över hela jorden.
