Den som genomlidit brädspelet Monopol kan vara traumatiserad för livet. Det är inte kul att behöva hosta upp tiotusentals kronor åt någon som bara spekulerat på mark. Till slut går alla spelare i konkurs, utom den som lägger hela marknaden under sig. Det är inte rättvist.
Det var ungefär vad den amerikanske journalisten och ekonomen Henry George insåg när han anlände till 1860-talets New York. I boken “Progress and Poverty” – vars försäljningssiffror i USA bara slogs av Bibeln – agiterade George för en skatt på markvärde.
Boken inspirerade även förlagan till Monopol, för att visa hur fastighetsmarknader över tid leder till monopol där enskilda kan kräva allt fler på allt mer pengar.
I Sverige finns inte denna problematik generellt sett. Fastighetsmarknaden är öppen och dynamisk. Men George verkade i en värld fri från politiskt införda hyresregleringar.
I en ny rapport för tankesmedjan Timbro visar Fredrik Kopsch, docent i fastighetsekonomi vid Lunds Tekniska Högskola, vad hyresmonopolet kostar. För det är ett monopol, när fri hyressättning är politiskt blockerad och bostäder inte fördelas efter betalningsvilja.
Att begränsa vad bostäder får kosta innebär att utbudet sänks. Det kostar enligt Kopsch samhället drygt två miljarder kronor per år, bland annat i form av lägre vinster för fastighetsägare som vill bygga.
Ett lägre utbud påverkar i sin tur vilka som får tag på de kvarvarande bostäderna. Med reglerade hyror tvingas man skapa andra system än priset, exempelvis köer. En miljon människor står i kö i någon av de tre storstäderna (SvD 25/8-18), varav 700 000 enbart i huvudstaden.
Köer är dock ineffektiva. Den som väntat längst kanske inte värderar bostaden högst, eller har störst behov. Kopsch uppskattar att sådan ineffektivitet kostar samhället 18 miljarder kronor om året.
Dessa 20 miljarder i direkta kostnader är en fördubbling sedan 2013, då Boverket analyserade hyresregleringens effekter. Men det mest intressanta i rapporten är vilka värden som omfördelas från fastighetsägare till hyresgäster genom reglerade hyror. Varje krona under marknadspris blir en vinst för boende och en förlust för hyresvärdar.
I Linköping är summan en dryg miljard kronor; i Umeå runt 600 miljoner kronor; i Lund, Jönköping och Örebro är siffran över 400 miljoner vardera. För Västerås och Borås ligger den långt över 300 miljoner, och i Gävle på drygt 240 miljoner. För landets 14 största städer summerar det till 23 miljarder kronor. Det här har, som Kopsch lyfter, inte tagits med i tidigare beräkningar.
Följden av att vissa bor billigare än de borde blir sådant som svarthandel med kontrakt, dyrare priser på ägda bostäder samt jobb eller utbildningar som inte kan genomföras på grund av bostadsbrist.
Det är därför bra att januariavtalets liberala partier högljutt protesterar när S nu försöker kväsa alla reformer av hyressättningen (SVT, 22/3). Det behövs mer dynamik och rörlighet även inom hyresbeståndet.
Henry Georges rättviseskrift kunde inte rå på Bibeln eller markpriserna. Men det finns heller inget heligt över samhällen som hjälper några få i tron om att det är bra för alla.
Svenska regeringar ska inte spela monopol mot medborgarna.
