SSU:s kongress röstade nyligen för att utreda narkotikapolitiken och kriminaliseringen. Först därefter ska ungdomsförbundet ta ställning för om de ska vara för eller emot en avkriminalisering av cannabis. Förutom KDU och Ungsvenskarna vill alla de stora ungdomsförbunden i landet antingen se en avkriminalisering eller en legalisering av cannabis.
Den förra regeringen tillsatte 2022 en utredning betitlad ”Svensk narkotikapolitik anpassad till nutidens och framtidens utmaningar”. Uppdraget är att ta fram hur en fortsatt restriktiv narkotikapolitik ska kunna kombineras med effektivt förebyggande arbete och god beroendevård (Dir. 2022:24). Men med tanke på den inbyggda begränsningen lär den inte komma närmare svaret på varför den restriktiva narkotikapolitiken efter decennier fortfarande inte verkar ha minskat droganvändandet nämnvärt.
Narkotikapolitikens bärande filosofi är nolltolerans med fokus på förebyggande, behandling och kontroll. Den syftar till att minska både utbudet och efterfrågan på illegala droger, och har en vision om ett narkotikafritt samhälle. Trots det har Sverige inte närmat sig det narkotikafria tillståndet en millimeter.
Tvärtom visar det så kallade Encrochatmaterialet som svensk polis fick tillgång till för några år sedan att smugglingen av narkotika till Sverige inte, som Tullen tidigare trott, ligger på 10 till 15 ton per år. Den är mellan 100 och 150 ton.
Vi har sedan länge EU:s mest restriktiva narkotikapolitik – det är straffbart att ens ha knark i blodet. Men Sverige utmärker sig inte i Europa för att vara landet med få narkotikarelaterade problem eller låg knarkrelaterad brottslighet. Tvärtom. I Sverige dör flest narkomaner årligen, 81 per miljon invånare år 2021, fyra gånger genomsnittet i EU.
När det är olagligt att vara narkoman söker sig givetvis färre narkomaner till vården, vilket givetvis ökar risken att dö till följd av missbruket. Andra länder har valt en annan väg – utan att samhällsstrukturerna rämnat eller knarklangande gäng krigar på gatorna. Många delstater i USA har genomfört mer eller mindre genomgripande liberaliseringar och legaliseringar. Holland, en välfungerande socialstat i hjärtat av EU, har sedan länge liberala regler kring cannabis. Tyskland har aviserat en legalisering senare i år. I Danmark kan sprutnarkomaner lagligt injicera under säkra former på kliniker.
Narkotikan är ett stort gissel i samhället som kostar miljarder och alla vinner givetvis på att bruk och missbruk minskas och Sverige har krigat mot knarket i decennier. Men knarkimporten är gigantisk, antalet döda narkomaner högst i EU och gängen slåss med skarpa vapen om marknadsandelar som ger miljarder. Att den förda politiken inte har önskad effekt borde alltså vara bortom uppenbart.
Ändå har regering efter regering inte velat ens utreda vad den stora differensen mellan ambition och utfall kan bero på. Vi befinner oss ju redan i den situation som enligt den restriktiva narkotikapolitikens och nolltoleransens förespråkare hotar utbryta om samhället tummar en millimeter på restriktiviteten. Att förutsättningslöst utreda möjligheterna att välja en annan väg torde därför vara klokt.
