”Det är regeringen. Var god dröj.” Ringer man regeringen och frågar vad den gör för att minska utsläppen av växthusgaser i Sverige är det detta svar som borde ges. Men det är högst troligen inte det svar man skulle få.
Det är alltså skilda världar som gäller i vad som faktiskt görs i Sveriges klimatarbete och hur regeringen framställer sin klimatpolitik. Det är faktiskt helt otroligt i dessa omvälvande tider.
Det går inte en vecka utan att det kommer nya klimatlarm. Än uppmätts nya rekordnivåer av koldioxidhalten i atmosfären, än rapporteras om nya globala värmerekord.
Konsekvenserna av klimatförändringarna låter heller inte vänta på sig i form av ett allt mer extremt väder, häftiga skyfall, långvarig torka eller kraftfulla stormar. Gårdagens oväder kommer att bli framtidens vardag.
I detta läge borde självklart allt göras för att motverka att utsläppen av växthusgaser ökar. Men regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna agerar i rakt motsatt riktning. Sedan regeringen tillträdde hösten 2022 har man genom en rad olika beslut bidragit till att vända utsläppskurvan uppåt igen. Framför allt genom sänkt skatt på bensin och diesel och genom att kraftigt minska på den så kallade reduktionsplikten. Detta innebär ökade klimatutsläpp från transportsektorn.
Enligt regeringens egen budget från i höstas framgår att konsekvenserna av de beslut som fattades från sommaren 2022 till sommaren 2023 innebär ökade utsläpp på 5,9–9,8 miljoner koldioxidekvivalenter fram till 2030.
Visserligen säger regeringen sig ha kvar klimatmålet att Sverige till 2045 ska nå nettonollutsläpp. Däremot meddelade man i slutet av förra året att man hoppar över ett delmål på vägen, att till 2030 minska utsläppen från transportsektor med 70 procent jämfört med 2010. Det är nämligen inte möjligt att uppnå det målet, och en viktig orsak till det är att regeringen lägger alla ägg i kärnkraftskorgen. Men att få nya kärnreaktorer på plats görs inte i en handvändning, det tar minst tio år om inte ännu längre.
Något som regeringen tidigare har lyft fram är att utan en energipolitik har man ingen klimatpolitik. Det är ett viktigt konstaterande. För att minska klimatutsläppen behöver de fossila energikällorna fasas ut och ersättas av andra alternativa energikällor. Dessa alternativ är vad som definierar den energipolitik man bedriver. Regeringens energipolitik handlar framför allt om ny kärnkraft. Men ser man på de möjligheter som finns i dagsläget med att fasa ut de fossila energikällorna har vindkraften betydande fördelar, och ett rejält försprång.
Jämför man de två kraftslagen med varandra finns det givetvis både för- och nackdelar. Vindkraften har i sig en liten påverkan på miljön men kan inte leverera när det är vindstilla. Kärnkraften å andra sidan är på ett helt annat sätt planerbar men lämnar efter sig radioaktivt avfall som framtida generationer måste ta hänsyn till.
Men kärnkraften har en avgörande nackdel, den tar lång tid att bygga och kan bli oerhört dyr. Så konsekvensen av regeringens vurm för kärnkraft är att man skjuter upp dagens problem på framtiden. Men det är inte en hållbar klimatpolitik.
Ser man dessutom på den globala utvecklingen är det inte kärnkraften som har framtiden för sig, snarare tvärtom. Dessutom kan det snart finnas bra lagringsteknik på plats som gör att vindkraftens varierande produktion bättre kan jämnas ut över tid. Allt pekar på att vindkraften har framtiden för sig medan problemen hopar sig för kärnkraften. Det finns alltså stora risker med att som regeringen gör, binda fast sig vid kärnkraftsmasten.
I regeringens politik för ny kärnkraft finns en rejäl dos av populism; man lovar folket att slippa uppoffringar för klimatet i dag för att i stället i framtiden ta igen det man förlorat i klimatkampen. Kärnkraftspopulismen försvårar därmed arbetet för att minska utsläppen. Men klimatet kan inte vänta. Hellre hundra vindkraftverk i dag än en ny kärnreaktor i morgon.
