Påsk. Ett ord många främst associerar med målade ägg och lediga dagar. Allt färre svenskar uppmärksammar påsken som kristendomens teologiskt viktigaste högtid, till minne av Jesus död och återuppståndelse. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” en judisk tradition som hyllar hur israeliterna lämnade fångenskapen i Egypten. Men dagens påskfirande har fler rötter. Firande av ljusets seger över mörkret vid tiden för vårdagjämningen har ägt rum i många kulturer under tusentals år, även i det hedniska Norden.
Låt därför påsken bli en påminnelse om att människan har djupare behov än att äta chokladkycklingar och sill. Även själen behöver näring. Hur kommer det sig att vissa som är friska ändå mår dåligt, medan andra som är märkta av sjukdom eller andra motgångar trots allt kan njuta av livet? Alla känner till att fysisk och psykisk hälsa är viktigt.
Färre vet att Världshälsoorganisationen (WHO) även betonar den andliga dimensionen för vårt välmående. Det utgör ett av flera hälsoperspektiv i WHO:s enkäter och handlar om att uppleva mening och känna att man är del av något större. Det uppmärksammar prästen Cecilia Melders i sin avhandling om folkhälsa framlagd vid Uppsala universitet.
Om människor kan känna förundran, inre lugn, hopp och finner styrka i sin tro ökar också den fysiska och psykiska hälsan, enligt forskningen. I Sverige, världens mest sekulariserade land, betraktas dock fortfarande andlig eller existentiell hälsa som ett udda ämne vilket är beklagligt.
Psykisk ohälsa är ett dominerande hälsoproblem. Nästan hälften av alla sjukskrivningar i Sverige är relaterade till just psykisk ohälsa och kostar åtskilliga miljarder.
Därför är det välkommet att SKR:s kraftsamling för psykisk hälsa inbegriper att existentiell hälsa ska börja ses som en del av folkhälsan. Svenska kyrkan, med nästan sex miljoner medlemmar, kan spela en viktig roll i det arbetet. Vi lever i ett samhälle där vi ständigt jämförs och värderas på olika sätt. Kyrkan kan vara en tillflyktsort från den granskande blicken. Under valven får människor plats för eftertanke, samtal, gemenskap och kan delta i riter som skapar sammanhang.
Samtidigt finns det åtskilliga som upplever att Svenska kyrkan har blivit mer politiserad och att det andliga budskapet hamnat i skymundan. Jag är en av dem som begärde utträde av den anledningen för några år sedan. Men det känns som att förändringens vindar blåser i landets kyrkor och jag har därför beslutat mig för att bli medlem igen.
I början av året deklarerade den då nytillträdde ärkebiskopen Martin Modéus: ”Bland våra medlemmar finns bekännande kristna, ateister, agnostiker och många andra som på olika grunder värdesätter kyrkan. Vi avkräver inga bekännelser, utan välkomnar alla som vill vara med” (DN 23/1).
Landets största religiösa samfund bör lägga tonvikten på det som förenar oss på djupet, bortom våra dagspolitiska åsikter. Svenska kyrkan kan inta en unik roll i en polariserad tid, som socialtjänst och psykiatri har svårt att fylla, för att främja den existentiella folkhälsan. Att ha någon form av livsåskådning kring tillvarons yttersta frågor är en skyddsfaktor när livet oundvikligen får pyspunka. Låt oss inte glömma det när vi äter påskgodis.
