Det bor över en halv miljon människor i utsatta områden i dag. Med utsatt område menas ett geografiskt avgränsat område med låg socioekonomisk status där kriminalitet har påverkan på lokalsamhället. I utsatta områden är unga och utrikes födda överrepresenterade och en fjärdedel av vuxna saknar gymnasial utbildning (SCB 2018). När man talar om utsatta områden i den offentliga debatten talar man därför ofta om integration. Vad innebär integration egentligen?
Den bör i högre grad innebära att ta bort hinder och samtidigt lämna folk i fred. Det blir tydligt i stiftelsen The Global Villages årliga rapport “Perspektiv 2020” som syftar till att lyfta in vad de som bor i så kallade utsatta områden tycker och tänker om samhällsutvecklingen. De utsatta områdena – med sin stora andel unga – är en outnyttjad resurs för samhället i stort.
Bland de som bor i utsatta områden vill 41 procent starta egna företag och andelen är ännu högre bland unga. Endast en fjärdedel bland den övriga befolkningen hyser samma önskan. Som skäl för att inte starta företag anges bland annat att reglerna för att starta företag behöver förenklas. En tidigare undersökning av Stockholms utsatta områden har också visat att risken att utsättas för brott hindrar möjligheterna för företagande (Stockholms handelskammare 2017).
Det är dessutom troligare att den som bor i ett utsatt område har bevittnat eller själv utsatts för ett brott, än att man känner en person i chefsposition och många menar att avståndet mellan politik och medborgare är för stort. Samtidigt anser en klar majoritet att polisens arbete går åt rätt håll. I samhället i stort är det endast 25 procent som menar att polisens arbete går åt rätt håll. Sannolikt har de som löper högre risk för att utsättas för brott bättre koll på i vilken riktning polisens arbete går.
Det talas mycket om vad som behövs för att åtgärda den så kallade integrationsskulden. Dels behövs förstås brottsbekämpning, och då kan riktade insatser av polisen för att säkerställa trygghet på gator och torg göra skillnad. På längre sikt är det dock inte det som är avgörande.
Per-Olof Wikström, professor i kriminologi vid Cambridge-universitetet menar att det viktigaste för brottsförebyggande är att skapa miljöer där brottsliga handlingar inte accepteras (UNT 11/7). Både för brottsförebyggande på sikt och för att förenkla förutsättningarna att tillskansa sig humankapital behövs därför större satsningar på skola och förskola i utsatta områden. Insatser tidigt i livet gör stor skillnad för människors livsmöjligheter.
Med tanke på de hinder som finns på svensk bostads- och arbetsmarknad är det kanske inte så konstigt att integrationen haltar. Den som på riktigt vill åtgärda de svenska integrationsproblemen bör förenkla för småföretagare, öppna upp bostads- och arbetsmarknaden och skapa fler möjligheter för byggandet av humankapital. Det är dessutom uppenbart att man behöver lyssna på hur situationen upplevs bland dem som faktiskt bor i områdena, och The Global Village har gjort just detta.
