I tidigare hårt ansatta ukrainska städer syns glimtar av normalitet. Odessa lever i allra högsta grad. Runt ”Knizjka”, utomhusbokmarknaden på Oleksandrivskyjavenyn, en av stadens huvudgator, är det svårt att hitta parkering. Den kraftiga prisnedgången på elverk, som också säljs där, tyder på att elnätet är så gott som återställt efter vinterns ryska terrorbombningar.
På Lanzjeron, ett av Odessas stora rekreationsområden vid havet, är strandpromenaden öppen. Det är även sandstranden, trots att man ännu inte får gå i vattnet eftersom sjöminor då och då flyter in mot land.
Skyltarna som meddelar film- och fotoförbud är fortfarande uppe, men det är inget som folk bryr sig nämnvärt om. När stora vågor slår mot strandpromenaden är det svårt att inte ta bilder. Sällskap poserar och försöker föreviga ögonblicket då vattnet sköljer över dem.
I Charkiv har polisen släppt på restriktionerna mot folksamlingar och tillåtit människor att samlas runt kyrkorna under den ortodoxa påsken. Med bara fem mil till ryska gränsen kommer det vara farligt i staden under lång tid framåt. Men invånarna har lärt sig att leva med riskerna. I februari uppskattade myndigheterna invånarantalet i Charkiv till 1,1 miljoner, jämfört med 1,4 miljoner före Rysslands storanfall. När attackerna var som värst våren 2022 fanns där färre än 300 000.
Mykolajiv var länge en frontstad som bombades hårt av Ryssland. När jag besökte den första gången i juni 2022 var det glest på gatorna. Efter Chersons befrielse ligger Mykolajiv längre bakom frontlinjen och har sakta börjat återgå till livet. Jag ser bilar och människor på gatorna, även barnfamiljer.
Så är det nästan överallt i Ukraina. När ryssarna drivits från ett område och säkerheten blivit bättre vill många ukrainare återskapa vad som går av sin tidigare tillvaro.
Samtidigt byggs förväntningar upp inför en kommande ukrainsk motoffensiv som ska befria än mer ukrainskt territorium. Nya brigader sätts samman, till stor del utrustade med västerländska vapen.
Omfattande rekrytering har pågått sedan årsskiftet för att få fram folk till uppgiften, inte minst för att ersätta betydande förluster. Resultatet tycks vara blandat. Det finns trovärdiga rapporter om hur nya mekaniserade brigader skapats och nu bara väntar på anfallsorder. Men det finns även trögheter.
Jag går förbi ett rekryteringskontor i Odessa för ett regemente i en av inrikesministeriets nya anfallsbrigader, som de kallas, upphaussade i en massiv reklamkampanj sedan flera månader. Vid mina två besök den dagen ser jag inga intresserade titta in. Två veckor efter det tilltänkta slutdatumet är regementet fyllt bara till hälften.
De man här förlitar sig på är frivilliga som kan tänka sig att 14 månader in i ett extremt blodigt krig fungera som snabbutbildade infanterisoldater i ett anfall. Om man ser det så kan man betrakta glaset som halvfullt, det är trots allt många som väljer att ta värvning. Samtidigt visar det att även Ukraina måste kämpa med att få fram resurser till kriget.
Utvecklingen i Odessa, Kiev, Charkiv och flera andra städer vittnar dock också om att det är detta hårda arbete som ger livet åter. Det är framgångar på slagfältet som skapar varaktig fred. Om den insikten är lika hållfast hos oss i väst, vars stöd Ukraina är helt beroende av, finns segern inom räckhåll.
