Alla vet att barn och tonåringar tittar för mycket på sina mobiler. Men det är först nyligen vi har börjat förstå exakt hur skadligt det är. Genom att sätta ord på vidden av problemet – och föreslå genomförbara lösningar – har den amerikanska kändissociologen Jonathan Haidt skrivit 20-talets hittills viktigaste bok.
Barnens mobilanvändning är vår tids stora ödesfråga. I The anxious generation (Generation ångest), som släpptes i USA veckan före påsk, visar Jonathan Haidt att det finns en direkt koppling mellan barns och tonåringars psykiska ohälsa och deras mobilanvändning. Haidt och hans medförfattare Zach Rausch har gått igenom otaliga studier inom psykiatri, sociologi och psykologi, intervjuat barn och föräldrar och gjort studiebesök på skolor i USA. Resultatet de presenterar är tydligt: Smarta telefoner och sociala medier har skadat en hel generation.
Haidt och Rausch redovisar bland annat material som visselblåsaren Frances Haugen läckte efter två års anställning på Meta (tidigare Facebook). Det visar hur företaget arbetar aktivt för att skapa sociala medier-beroende hos prepubertala flickor. Författarna avslöjar också att det pågår arbete inom techvärlden för att få fyraåriga barn att fastna i olika typer av onlinespel.
En av de viktigaste insikterna i boken är att barn har fråntagits det Haidt kallar “en lekbaserad barndom”. I stället har vuxenvärlden tvingat in dem i en telefonbaserad barndom.
Barns vilja att testa gränser har tryckts undan. Lekplatserna i Sverige kryllar av föräldrar som går ett steg bakom sitt barn, lyfter bort det när det börjar klättra, och går emellan så fort barnet hamnar i en konflikt. Barn får inte gå själva till skolan förrän i mellanstadiet, föräldrar till tonåringar följer sina barns rörelsemönster via övervakningsappar.
Samtidigt har föräldrar gett sina barn för stor digital frihet. Det har bland annat lett till att många unga inte klarar att skapa och upprätthålla relationer i den verkliga världen. Den sociala kostnaden för att lämna ett fysiskt rum utan att säga hej då är långt större än att zona ut från en gruppchat. Det är stor skillnad på att ”kliva in” i ett pågående parti Fortnite och på att gå ut på en fotbollsplan och fråga ”får jag vara med?”. Barn skrattar ensamma framför Youtubeklipp, i stället för att skratta tillsammans med föräldrar och syskon. De söker bekräftelse genom att jaga lajks, följare och nya skins i onlinespel. De lär sig inte de sociala koder som krävs för att kunna leva ett fungerande liv i den verkliga världen.
En förändring i hur vi uppfostrar våra barn måste ske nu. Inte ”snart”. Haidt ger därför en rad handfasta uppmaningar till vuxenvärlden:
Ge barn mer frihet i verkliga livet.
Vänta med smarta telefoner tills barnet går i högstadiet.
Låt inte barn skaffa sociala medier förrän de är 16 år.
Förbjud mobiltelefoner i skolan.
Vi har lärt oss acceptera att man måste vänta med att köra moppe, gå på krogen och rösta tills man nått rätt ålder. Att sätta åldersgräns för mobilanvändning och sociala medier är alltså fullt genomförbart. Att reglerna inte alltid följs är en del av tonårsrevolten, och ja – det skulle kunna uppstå en svart marknad för smarta telefoner – men det är smällar vi får ta för att rädda nästa generation.
Författarna tar upp att skolor kan införa repressalier mot elever som använder sin telefon i skolans lokaler. Man kan också tänka sig att det ska få konsekvenser om lärare och övrig personal blundar för otillåten mobilanvändning. Att inte alla skolor – inklusive raster och fritids – redan tagit ställning för att vara en helt mobilfri zon är ett svek mot barnen. Detta borde vara en okontroversiell självklarhet.
Många föräldrar tänker säkert: “Det där gäller inte mina barn”. Men det gäller alla barn som har en smart telefon. Andra föräldrar ursäktar sig med att ”det redan är för sent”.
Men om alla föräldrar hade köpt likadana kepsar till sitt barn, och det kom rapporter om att barnen får hjärnskador av kepsarna, skulle de rimligtvis åka i soporna direkt. Även om det innebar att barnet blir socialt isolerat eller mobbat. Det är svårt att vara förälder. Men det är ännu svårare att vara förälder till barn som lider av ångest, depression eller har en NPF-diagnos. Den evidens som Haidt och Rausch presenterar är tydlig: Ditt barn kommer bli av med problematiken, eller aldrig drabbas av den, om du slänger ditt barns telefon i soporna.
