Turerna kring den sparkade vd:n för Hallands hamnar, Björn Alvengrip, fortsätter. Som Hallandsposten har avslöjat förlängdes Alvengrips avtal med två år så sent som i augusti förra året. Detta fem månader innan han i måndags fick sparken, vilket innebär att Alvengrip får motsvarande 2,3 miljoner kronor i fallskärm.
Vad är det som har hänt under de här fem månaderna? Beslutet att först förlänga Alvengrips anställning för att sedan sparka honom kostar faktiskt Halmstads och Varbergs kommuninvånare miljontals kronor. Det är nämligen Halmstads och Varbergs kommuner som gemensamt äger Hallands hamnar AB.
När Halmstads och Varbergs båda hamnbolag gick samman 2013 beslutade man att bolagets säte skulle ligga i Halmstad, medan ordföranden för hamnstyrelsen skulle komma från Varberg. Björn Alvengrip blev också vd för det nya sammanslagna bolaget, Hallands hamnar.
Vd-posten hade han fram till i måndags den 22 januari, det vill säga i drygt tio år. Lägger man till de tolv år som Alvengrip var vd för Ronneby hamn innan han kom till Halmstad förstår man att han har en gedigen erfarenhet av de utmaningar som hamnar har i en alltmer globaliserad omvärld.
Frågan man då kan ställa sig är vad det är för kunskap som styrelsen för hamnbolaget har, men inte Björn Alvengrip, när ordförande Johan Sigurdsson (M) påstår att man behöver ”ett annat ledarskap som tillsammans med organisationen tar sikte på nya kunderbjudanden, nya tjänster och lönsamhet”.
Den förklaringen ekar alltså på många sätt tomt. En annan förklaring står kanske att finna i historien.
Enligt ett talesätt upprepar historien sig. Det finns ett korn av sanning i det, men man får inte dra historiska jämförelser för långt. Trots det kan det ändå vara intressant att blicka tillbaka, till tiden då hamnbolaget i Halmstad bytte vd för över ett decennium sedan.
Det är som sagt en riktig hamnveteran som nu har fått sparken. Björn Alvengrip kom till Halmstads hamn 2010 då han efterträdde en annan veteran i hamnen, Birgitta Johansson, som då varit vd i femton år för det kommunala hamnbolaget, Halmstads hamn och stuveri.
Då, i början av 2010, valde Birgitta Johansson att själv säga upp sig, och hon fick dessutom behålla sin lön i ytterligare ett år. Hon hade alltså en fallskärm som hon själv kunde lösa ut. Sådana avtal är troligen inte särskilt vanliga i dag, i alla fall inte inom den kommunala världen. Förvisso skulle Johansson stå till förfogande för hamnen för konsultation och rådgivning i ytterligare ett år. Enligt ordföranden för hamnstyrelsen, Carl Gustaf Nilsson, hade relationen med vd:n fungerat bra. Men Birgitta Johansson hade en annan uppfattning.
”Det är ju välkänt att ordförande och jag inte går i takt”, sa Johansson till Hallandsposten i samband med att hon meddelade att hon skulle lämna sin vd-tjänst (16/1-2010).
Om vi vrider fram klockan 13 år och söker efter en förklaring till hamnstyrelsen hastiga beslut att sparka Björn Alvengrip kanske den finns just här, i relationen mellan honom och styrelsen.
Visserligen säger hamnstyrelsens ordförande Johan Sigurdsson (M) i ett pressmeddelande att man behöver ett annat ett annat ledarskap för Hallands hamnar. Men som sagt, med Alvengrips gedigna bakgrund ekar den förklaringen på många sätt tomt.
Givetvis kan inte en vd vara kvar om denne inte har bolagsstyrelsens förtroende. Men det är väldigt konstigt att Björn Alvengrip tvingas lämnas så hastigt.
Här har styrelsen för Hallands hamnar, och inte minst dess ordförande Johan Sigurdsson, ett ansvar att bättre förklara varför det var viktigt att sparka Björn Alvengrip med så kort varsel – och till en kostnad på mer än 2,3 miljoner kronor.
Så av med nattmössan och tala ur skägget! Ge Halmstads och Varbergs kommuninvånare en vettig förklaring till varför Björn Alvengrip inte är rätt person att leda hamnbolaget när man så sent som i augusti förra året förlängde hans förordnande i ytterligare två år.
Det är det minsta man kan begära av ett hamnbolag som ytterst ägs av invånarna i Halmstads och Varbergs kommuner.
