Diktator. Och mördare? Aleksandr Lukasjenko har kunnat behålla greppet om Belarus eftersom hans kritiker mördats eller försvunnit spårlöst.
Diktator. Och mördare? Aleksandr Lukasjenko har kunnat behålla greppet om Belarus eftersom hans kritiker mördats eller försvunnit spårlöst. Bild: Alexander Zemlianichenko

Glöm inte morden i Belarus

Snart inleds en rättegång i Schweiz som kan berätta mer om hur regimen i Belarus mördade sina motståndare på 1990-talet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

En orsak till att Aleksandr Lukasjenko kunnat styra Belarus oavbrutet sedan 1994 är att några av hans främsta utmanare har mördats. Det inträffade för länge sedan, i internets ungdom, och är därför okänt för den breda allmänheten utanför Belarus.

Nu ställs en av de misstänkta mördarna inför rätta i Schweiz. Han heter Jurij Garavskij och tjänstgjorde runt millennieskiftet i den paramilitära enheten SOBR där han enligt egen utsago ingick i en dödspatrull.

Jurij Zacharenko var inrikesminister i Lukasjenkos första regering. I slutet av 1995 avskedades han för sitt motstånd mot presidentens diktatoriska tendenser och blev en av ledarna i oppositionen. Han försökte bilda ett regimkritiskt officersförbund, något Lukasjenko var livrädd för. I maj 1999 fördes Zacharenko bort av okända personer och har inte setts till sedan dess.

ANNONS

Garavskij, som sökt politisk asyl i Schweiz, berättade redan 2019 i en intervju för Deutsche Welle (DW) att han var en av gärningsmännen. Han och sju andra i dödspatrullen ska ha kört Zacharenko till ett militärt övningsfält, skjutit honom där och bränt kroppen i ett krematorium.

Nästa uppdrag var i september 1999. Politikern Viktor Gontjar, tidigare chef för valkommissionen, och affärsmannen Anatolij Krasovskij, som stödde oppositionen, tvingades ut ur en bil som de färdades i tillsammans.

Garavskij, som ska ha deltagit även då, berättar att båda kördes till en övergiven militärbas där de sköts ihjäl, kläddes av och kastades ner i en på förhand iordninggjord grav. Kläderna brändes.

I maj 2000 hittades journalisten Dmitrij Zavadskijs övergivna bil på Minsk flygplats. Om det fallet säger Garavskij sig inte veta något. Fem personer, varav två poliser, dömdes 2002 för en rad mord och kidnappningar, däribland för bortförande av Zavadskij. Det sista var dock baserat på indicier med en rad frågetecken om tillvägagångssätt och motiv. Rätten kunde inte redogöra för vad som hänt journalisten och ingen kropp hade hittats. En påhittad kidnappning kan mycket väl ha lagts till strafflistan hos mördare som redan kvalificerat sig för maxstraff och livstids fängelse, bara för att betrakta försvinnandet som utrett.

ANNONS

Den som erkänner mord måste åtalas. Det märkliga är att det har dröjt fyra år sedan Garavskijs intervju i DW. Tills vidare ska man dock inte utgå från att allt som han sagt är sant.

Samtidigt vet vi följande: De fyra är försvunna och inget tyder på att de är vid liv. Deras gemensamma nämnare är att de var obekväma för regimen, Zacharenko och Gontjar direkt politiskt farliga. Belarus var redan 1999–2000 en polisstat där inget av den här digniteten kunde ske utan vetskap på högsta ort.

Uppgiften om dödspatrullen är inte ny. Liknande historier har berättats av avhoppade polischefer. Detaljer skiljer sig åt något men det är samma ansvariga på de olika nivåerna som pekas ut, med dåvarande sekreteraren i Belarus säkerhetsråd, Viktor Sjejman, högst upp. Han och ytterligare tre myndighetspersoner står sedan 2004 på EU:s sanktionslista som ansvariga för försvinnandena.

Men intervjuer och politiska utpekanden är en sak. En rättegång är något annat. Förhoppningsvis kommer processen i Schweiz bli ett stort steg närmare rättvisa åt offren.

ANNONS