Rysslands krig i Ukraina innebär en pågående flyktingkris. Europas hantering av den är både exemplarisk och bekymmersam, och vägen framåt innehåller många frågetecken. EU:s beslut att aktivera den särskilda lagen för allvarliga flyktssituationer – massflyktsdirektivet – gav ett bra första mottagande. Tack vare fri inresa, fri rörlighet inom EU och automatiskt tidsbegränsat uppehållstillstånd för fyra miljoner ukrainare, utvecklades denna flyktingkris aldrig till en humanitär katastrof inom unionens gränser.
Massflyktsdirektivet är samtidigt en tillfällig lösning på ett problem som inte visar några tecken på att vara tillfälligt. Kriget pågår, miljoner människor fortsätter att vara fördrivna och något slut syns inte i sikte. Alla beslutsfattare borde förvisso ha förstått från första början att det inte fanns några realistiska krigsscenarier under vilka flyktingkrisen kunde ha varit kortvarig. Såväl en snabb rysk seger som ett utdraget krig innebär att väldigt många ukrainare behöver starta om sina liv på en ny plats.
Men nu gäller det att tänka framåt. Massflyktsdirektivet gäller till mars 2025. Vad händer därefter? Att döma av signalerna från Bryssel, bland annat ett arbetsgruppsmöte i Europeiska rådet häromveckan, tyder det mesta på en förlängning i ett år bortom den treåriga period under vilken direktivet gäller.
EU:s jurister tycks ha enats om en sådan tolkning av direktivets artikel fyra, punkt två. Kommissionen väntas lägga ett förslag under våren och medlemsstaterna i Rådet besluta med kvalificerad majoritet. Det betyder att eventuellt motstånd från enskilda länder inte kommer att kunna stoppa förslaget.
Efter de fyra åren måste dock varaktiga lösningar komma på plats och det finns en bred enighet mellan regeringarna om att så mycket som möjligt av detta ska bestämmas av EU gemensamt. Att ha denna principiella uppfattning är en sak, att komma överens om gemensamma och humana regler för flyktinghantering är dock något annat. Om EU ger stort utrymme till medlemsländerna att bestämma själva, kan vi få en omfattande vandring av ukrainare inom Europa och/eller en kapplöpning mot botten i fråga om villkor där varje stat försöker komma undan ansvarstagande för flyktingarna.
Till saken hör att medlemsländerna har urholkat – och i Sveriges fall fortsätter urholka – sina nationella asyllagstiftningar till den grad att mycket få ukrainare skulle kvalificera sig för skydd utan massflyktsdirektivet. Internflykt ser som ett fungerande alternativ och olika humanitära livlinor som ömmande omständigheter har rensats ut eller snävats in till oanvändbarhet.
Asylsystemen i EU skulle också korka igen om väldigt många människor, kanske miljoner, som redan finns här plötsligt skulle bedömas den vägen. Under alla omständigheter inser nog de allra flesta européer att det är orimligt att tvinga dessa flyktingar, varav många börjat rota sig i sina nya länder, tillbaka till krigets Ukraina.
”Vi väntar på EU” är samtidigt ett bekvämt sätt för olika länders politiker att fly undan frågan. Det bör inte accepteras. EU består av medlemsländerna. En kommande EU-gemensam lagstiftning för ukrainarna kommer att involvera Europaparlamentet. Inför valet i juni bör partierna berätta hur de vill att den lagen ska se ut.
