Sedan Rysslands anfallskrig i Ukraina inleddes har den svenska försvarsviljan bedömts vara god. Det är fler som har anmält sig till hemvärnet än vad som är möjligt att hantera och det verkar finnas en ökad medvetenhet om totalförsvar bland befolkningen. Det är däremot inte så på alla platser i Sverige.
I samband med en konferens om just försvarsviljan (29/1) uttalade Magnus Hjort, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, att försvarsviljan är lägre i utsatta områden än i övriga Sverige. Självklart så omfattas invånare i dessa områden också av totalförsvarsplikten, men för att samhället ska klara sig krävs enligt Hjort ”…en hög försvarsvilja och att vi stödjer försvarsmakten i krig.”
Exakt hur stor skillnaden är mellan personer i utsatta områden och på andra platser vet vi inte, men att den finns är oroande. I en tid där sammanhållning och samarbete behövs kommer sprickorna i samhället synas mycket tydligare än tidigare. Vi måste fråga oss vad vi kan göra för att minska dessa skillnader nu, annars kommer konsekvenserna av det fortsätta växa.
Att personer som känner sig utanför och bortglömda har mindre intresse av att försvara landet de bor i borde kännas logiskt. Enligt Brå finns det större oro för att bli utsatt för brott i dessa områden än i socioekonomiskt mer blandade områden. Samtidigt känner boende i utsatta områden ett lägre förtroende för rättsväsendet. Detta är ett exempel på hur utanförskapet tar sig uttryck: du är rädd för att bli utsatt för brott men litar inte på att någon kan hjälpa dig om det händer.
Utbildningsnivån i utsatta områden är också låg och skolresultaten släpar efter. För en individ kan detta självklart upplevas som orättvist och hopplöst. Myndigheterna har svikit samhällskontraktet. Dödsskjutningar sker i ens bostadsområde och politiker presenterar förslag på visitationszoner eller att sätta in militären där du bor, som att de inte förstår att du också är rädd.
Det är lätt att förstå att man då kanske inte blir så motiverad att försvara det samhället. Det kanske till och med känns som att det redan pågår någon form av konflikt i din verklighet. Precis som Ulrica Messing, landshövding i Blekinge, framförde vid konferensen så vet inte de som står långt ifrån skola, boende och jobb vad det egentligen är som de ska försvara.
Bristen på tillit och sprickor i samhället medför större problem än brister i försvarsviljan. Att slåss eller till och med dö för en nation är något som är mångbottnat. Men bristerna i tillit begränsar möjligheten att hjälpa människor ur utsatthet. Att bygga tillit i ett samhälle tar tid, bristande tillit kan till och med gå i arv över generationer. Det går däremot att främja tilliten med utbildning, närvaro och arbete.
Självklart finns det ett eget ansvar för individer att agera i sitt intresse, men det är möjligt att skapa bättre förutsättningar för detta. Lägre trösklar på arbetsmarknaden som kan ge fler en inkomst och en bättre skola med tillräckliga resurser vore en bra början. Om vi vill att fler människor ska vilja försvara Sverige måste vi bli bättre på att visa att det är något som är värt att försvara.
