HP rättar. I en tidigare version angavs fel artikelförfattare.
Att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens hör inte till vanligheterna, men när Europaparlamentet den 10 april röstade för ett nytt migrationspaket tryckte både högerytter och vänsterytter på röd knapp. Det fanns dock vitt skilda uppfattningar om varför EU:s nya gemensamma migrationspolitik behövde stoppas.
Tiden får utvisa om några farhågor besannas, men faktum är att EU-länder i framtiden ska kunna betala sig fria från att ta emot flyktingar.
Förutsatt att ministerrådet godkänner förslaget får en mångårig politisk strid ett slut med de tio lagstiftningsfiler som kallas migrationspakten. Detta innebär bland annat att medlemsländerna ska ha enhetliga regler för gränskontroller vid unionens yttre gräns samt en ny solidaritetsmekanism mellan staterna. En av paktens mer kontroversiella delar handlar om att länder som inte vill ta emot asylsökande ska kunna betala för att slippa. Prislappen för att inte delta i omfördelningen är visserligen hög, men om alla länder önskar köpa sig fria kommer ett vakuum uppstå.
Samtidigt ökar invandringen till EU återigen. Nivåerna börjar närma sig dem som rådde under migrationskrisen 2015. En ny gemensam politik är inte tillräckligt för att hantera detta, särskilt inte när länder fortfarande kan välja bort ansvar. Faktum är att målet med migrationspakten är att färre människor ska sökas sig till unionen. Efter omröstningen skrev den moderata europaparlamentarikern Tomas Tobé på plattformen X att EU nu kan “minska ekonomisk migration”.
Invandringsfrågan är politiskt sprängstoff i hela Europa och inget land vill egentligen ta ansvar för människor som söker ett bättre liv, oavsett varför. Trots att det kallas för en solidaritetsmekanism, visar funktionen just det motsatta. Det är sorgligt att det bästa EU kan åstadkomma är en antipolitik, i stället för att faktiskt bygga system för människor som vill ha ett bättre liv.
Det finns såklart även positiva delar av migrationspakten. Särskilt välkommet är snabbspåret som inom en rimligare tid än i dag ska ge besked om en person bedöms ha skyddsbehov eller inte. Skyldigheten att hjälpas åt vid en flyktingkris är även det en förbättring från den tidigare ordningen. Men faktum kvarstår att människor far illa när rika länder såsom Sverige och andra EU-länder inte vill bidra.
Moral och politik är inte skilda väsen. Det borde vara självklart att ta emot människor som vill söka sig till ett annat land när hemlandet är sargat. Det är möjligt att skapa system som tillåter det. Kvalificering till välfärd, sänkta trösklar på arbetsmarknaden och en fri bostadsmarknad är exempel på åtgärder som skulle kunna förbättra integrationen i Sverige samtidigt som kostnaden för migrationen skulle minska. Just nu saknas dock intresset i både Europa och Sverige för att diskutera migration som en möjlighet för individen.
EU:s migrationspolitik är långt ifrån perfekt och det finns flera frågetecken kring hur den fungerar i praktiken. På samma gång är det välkommet att unionen tar ett stort kliv ifrån ett föråldrat system som faktiskt orsakats människors död. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att vara möjligt att återigen öppna EU och Sverige för de som söker ett bättre liv.
