Om lite mindre än ett år är det val till Europaparlamentet. Det är långt tills valmaskineriet dundrar igång på riktigt, men redan nu börjar det småputtra inom partierna.
För det börjar bli dags att utse kandidater – en process som i många hänseenden sker i det tysta, men som egentligen borde intressera väljarna mer. Ett argument för att gå med i ett parti som allt för sällan lyfts är att det ofta innebär att man får rösta i de interna provvalen eller på andra sätt säga sitt i processen för att välja kandidater. Det ger ett visst inflytande över politiken, ett inflytande som på grund av sviktande medlemssiffror hos i princip samtliga partier delas bland allt färre.
Processen är särskilt spännande inför just det kommande EU-valet, eftersom det är långt ifrån självklart vilket namn som får toppa listan hos flera av de borgerliga partierna.
Undantaget är Moderaterna, vars nomineringskommitté redan gått ut och föreslagit en repris på toppnamnet från 2019: Tomas Tobé. Föga förvånade, eftersom han både var förstanamn och samlade flest kryss av alla svenska kandidater 2019. Även de namn som följer på listan är bekanta, då samtliga av partiets sittande parlamentariker valt att kandidera om. Jessica Polfjärd föreslås som andra namn, följt av Jörgen Warborn och sedan Arba Kokalari.
Listan är än så länge bara ett förslag, och inte hugget i sten förrän det klubbas igenom på partiets stämma i oktober. Att så inte sker verkar dock osannolikt. Moderaterna har fyra erfarna parlamentariker med en kryssmagnet i spetsen. En stabil uppställning inför valrörelsen som de tre övriga forna allianspartierna förmodligen sneglar avundsjukt på.
Centerpartiet hade en populär röstmagnet som förstanamn 2019, en person som även lyckades få en populär tidigare Europaparlamentariker från ett annat parti att öppet stötta honom i hans kampanj. Med Fredrik Federley och lite uppbackning från den tidigare liberalpartisten Marit Paulsen lyckades C öka från ett mandat till två. Förutom Federley tog Abir Al-Sahlani plats i parlamentet. Hon har bland annat uppmärksammats för att ha klippt av sig håret i talarstolen till stöd för Irans kvinnor.
En skandal gjorde dock att Federley fick avgå under mandatperioden. Emma Wiesner, som var tredjenamn 2019 men nästan kryssade sig in, tog hans plats. Det gör att C saknar ett självklart förstanamn, Al-Sahlani stod visserligen över Wiesner på listan senast men genom att nästan personkryssa sig förbi har Wiesner visat att hon kan locka väljare. Att det inte är säkert att partiet lyckas behålla två platser komplicerar frågan ytterligare.
Kristdemokraterna sitter i en liknande sits. Även de lyckades få två platser 2019 och det är osäkert om man lyckas behålla båda. Här har det förra toppnamnet dock inte tvingats avgå, men lyckats göra sig ovän med delar av partiet med uttalanden om cannabislegalisering. Sara Skyttedal är utan tvekan profilerad, men frågan är om hon gjort sig omöjlig i förhållande till partistyrelsen och därför petas som toppnamn. I så fall är frågan om deras andra parlamentariker David Lega, flyttas upp till listans topp, eller om man plockar in ett i EU-sammanhang oprövat kort.
2019 petade Liberalerna sitt förstanamn Cecilia Wikström, som då satt i parlamentet, innan valrörelsen dragit igång på allvar. I stället för att flytta upp andranamnet valde man att med några veckors framförhållning ta in Karin Karlsbro, som blev partiets enda parlamentariker då man förlorade ett mandat. Frågan är om partiledningen vill satsa på henne som toppkandidat en gång till, efter hur det gick senast. Att hon profilerat sig som en högljudd kritiker av partiets förehavanden hemma i Sverige hjälper kanske inte heller.
Valen av kandidater till EU-listorna är spännande, men underbevakade – och främst föremål för skvaller i diverse politikpoddar. Att flera namn är förhållandevis okända, trots att de redan sitter som Europaparlamentariker, är symptomatiskt för det svenska EU-ointresset. Det är inte många namn det handlar om. Kanske är en viktig del av problemet att det är svårt att intressera sig, när man inte har ett ordentligt grepp om vilka aktörer som är inblandade.
Kanske är då svaret ett ökat personfokus. Något som i så fall är dags att börja tänka på redan när listorna ska sättas. Det är ett viktigt första steg mot beslutet om vilka som ska representera Sverige i Europaparlamentet det närmaste halvdecenniet. Valet sker om knappt ett år, men vilka som ska representera dig och mig i EU avgörs i hög utsträckning redan här och nu.
