För ett par år sedan fick Andersbergsskolan i Halmstad skarp kritik från Skolinspektionen. Det saknades behörig personal och eleverna fick inte rätt stöd. Det fanns också stora brister med bland annat studiero och trygghet. Många av eleverna på skolan fick alltså inte rätt till en likvärdig skola.
I dag ser situationen annorlunda ut efter att man bland annat har skapat en ny organisation på skolan och lyckats anställa 16 behöriga lärare. Det går alltså att vända utvecklingen på en skola med mycket tuffa utmaningar, men förändringen kommer inte av sig självt.
Det var i förra veckan som Hallandsposten i ett längre reportage berättade om den positiva utvecklingen för Andersbergsskolan 1–3 (9/2). Förutom att rekrytera behöriga lärare har det gjorts ett målmedvetet arbete med att få rätt lärare på rätt plats så att de verkligen är motiverade att ta sig an sin viktiga uppgift. En stor utmaning finns i att många av eleverna på skolan har ett annat modersmål än svenska. Det ställer särskilt höga krav på undervisningen så att alla kan få lika möjligheter att lära sig.
En viktig förklaring till att Andersbergsskolan kunnat vända den negativa utvecklingen finns i rektorn Lotta Karlsson som började på skolan för knappt två år sedan. Hon har varit drivande i att skapa en ny organisation på skolan. För HP berättar hon om de utmaningar som finns på skolan, och de är många.
”Detta är ett socioekonomiskt utsatt område med allt vad det innebär med trångboddhet, låg utbildningsnivå på vårdnadshavare, andra modersmål och barn som lever i ett sammanhang där det finns högre kriminalitet. Alla dessa delar tillsammans påverkar eleverna och det var mycket den tanken vi hade när vi rekryterade”, säger hon och menar att förutom rätt behörighet behövs lärare som vill göra skillnad.
Lotta Karlsson uppmanar också alla att titta på filmen 1 000-kronorsloppet som visar vad hon menar. Sagt och gjort, jag söker upp filmen på Youtube. Det är en kortfilm som handlar om ett antal unga människor som ska tävla om en tusenlapp genom att springa ett lopp. Ungdomarna får ställa sig på en linje men innan loppet ska börja vill tävlingsledaren att alla ska ta ställning till ett antal påståenden. Om ett påstående stämmer får man gå två steg framåt, i annat fall står man kvar.
Första påståendet är om man har föräldrar som fortfarande bor ihop, och ett antal ungdomar går fram medan de övriga står kvar. Nästa påstående handlar om man vuxit upp i en trygg miljö med en trygg familj, och många tar två steg fram medan de övriga står still. Och så fortsätter det med frågor om bland annat föräldrarnas utbildningsnivå, om man någonsin har lagt sig hungrig på kvällen och om man oroat sig för att pengarna på ens mobil tagit slut.
Efter det sista påståendet finns det stora skillnader mellan ungdomarna, några har ett stort försprång i det kommande loppet medan andra står kvar på precis samma plats. Då konstaterar tävlingsledaren att inget av påståendena som han har tagit upp beror på hur ungdomarna själva har presterat, uppväxtvillkoren är helt enkelt olika ut för olika barn.
Det är så det ser ut i det verkliga livet, förutsättningarna för barn och unga ser olika ut, inte minst i skolans värld. Därför behövs det en aktiv vilja, en planering för att kunna ge alla barn lika förutsättningar till en bra skolgång. Därför är det så viktigt att barnen som går på Andersbergsskolan får den hjälp och det stöd som de behöver, även om det kommer att kräva mer resurser.
Trots allt positivt som hänt på Andersbergsskolan det senaste året bör man också konstatera att det är ett misslyckande att problemen har uppstått från början. Så får det inte gå till, men tyvärr är det så i många skolor som finns i utanförskapsområden. Många elever får därmed inte en bra och likvärdig skolgång. Det är illa och leder på sikt till att samhället blir allt mer uppdelat mellan barn som får en bra skolgång och de som inte får det. En sådan parallellskola har vi haft förr i Sverige, och den måste vi till varje pris motarbeta.
En viktig orsak till att vi har hamnat där vi befinner oss handlar om hur dagens skolsystem ser ut med marknadsliknande mekanismer som styr hur de gemensamma resurserna fördelas, som till exempel den rörliga skolpengen och det fria skolvalet. Med det sagt kan man konstatera att förändringen på Andersbergsskolan inte hade kunnat ske på en friskola ägd av en vinstdrivande friskolekoncern.
Dagens elever är nämligen helt enkelt kunder på en marknad där skolor, både kommunala och fristående, konkurrerar om att locka till sig nya elever. Det finns dock en väsentlig skillnad, en kommun har alltid det yttersta ansvaret att det finns en skolplats till alla elever, ett ansvar som både förpliktar och kostar. Det finns också ofta en annan skillnad mellan en kommun och ett friskoleföretag som skolhuvudman, det är i praktiken bara en kommun som kan göra den satsning som gjorts på Andersbergsskolan där man ihärdigt och uthålligt ser till att en skola med tuffa utmaningar kan lyfta sina elever.
Det krävs en aktiv vilja för att åstadkomma detta. Det krävs en aktiv planering för att kunna gå mot den ström som innebär att skillnaderna mellan elever blir allt större. Marknadens osynliga hand kommer aldrig att kunna leverera en likvärdig skola där alla elever ges lika möjligheter till en bra skolgång.
Förändringarna på Andersbergsskolan är ett ljus i ett annars mörkt Skolsverige. Det går att vända en negativ utveckling på en skola till att den blir bättre, men det kräver både mer resurser och en stark vilja. Detta kan inte den så kallade marknaden leverera. Men tyvärr är det precis där vi befinner oss i dag i Sverige med den så kallade marknadsskolan.
