När världens ögon riktades mot Nobelfesten i Stockholms stadshus i december tog partiledare för Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram långklänningar ur garderoben och satte upp håret. Men ansträngningarna för att hedra pristagarna möttes av spott och spe i sociala medier, den kvinnliga trion liknades vid häxor, vampyrer och skräcködlor.
Memes på temat producerades snabbt och fick spridning. En person i mitt Facebook-flöde postade kommentaren ”Grevinnan Dracula i mitten och Cruella de Vil till höger i bild, men vem står till vänster?” med ett fotografi där Nooshi Dadgostar, Magdalena Andersson och Märta Stenevi poserar tillsammans på Nobelbanketten.
Det är inget nytt fenomen att toppolitiker häcklas för sitt yttre, statsminister Olof Palmes ansiktsdrag demoniserades och efterträdaren Göran Persson hånades för sin vikt. Genom åren har partiledaren Ebba Busch varit måltavla för flera nedlåtande omdömen om sitt utseende, inte minst från kvinnor som lutar åt vänster. De som serverar hånfullheter upplever sig slå ur ett underläge, men med sociala medier har maktbalansen förändrats. Ett rått skämt i fikarummet stannar där, med digitaliseringen får invektiven vingar på ett helt annat sätt.
Modus operandi på nätet, när någon skrivit elakheter och blir ifrågasatt för tonläget, är att dra humorkortet ur retorikmanualen: ”Vadå, det är ju bara ett skämt! Vill du förbjuda satir och ironi?” Som förespråkare av yttrandefrihet är det inte alltid lätt att bemöta sådana mothugg. Sedan århundraden har humor en ovärderlig plats i det offentliga samtalet som verktyg och ventil för att ifrågasätta makthavare och samhällets brister.
Självklart ska folkvalda kunna häcklas för sina politiska åsikter men vi måste bemöda oss med att skilja på sak och person. Vem orkar vara politiker om man förväntas vara spottkopp och finna sig i en strid ström av taskiga kommentarer om sitt utseende? Ord har betydelse.
Humor är, och ska vara, svårt att definiera. Ett skämt som får några att gapskratta får andra att rysa av obehag. Det första avsnittet av Monty Python's flying circus sändes i SVT 1970 och gjorde succé. Sverige var ett av de första länderna där Monty Python slog igenom. Annorlunda var det i grannlandet Norge. Humorgruppens långfilm ”Life of Brian”, som handlar om Jesus liv, bedömdes vara så kränkande att komedin portades från norska biografer.
Vår turbulenta tid behöver humor för nya perspektiv, en skrattspegel för att närma oss svåra och komplexa ämnen. Politisk satir använder tuffa tekniker och ska inte stryka folkvalda medhårs. Befogad kritik kan inte alltid viftas bort som hot eller hat av makthavare.
Men när ren vuxenmobbning av politiker på Nobelfesten kläs ut till humor förskjuts gränsen för vad som är normalt att uttrycka, steg för steg. De som frestas att använda grövre verktyg än ord kan uppleva att de har stöd för antidemokratiska metoder. Vi måste alla ta ansvar för att debattklimatet inte förgiftas och brutaliseras. Ät en pepparkaka innan du twittrar i adventstid.
