Spänningen låg i luften. Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal, etta respektive tvåa på valsedeln för nystartade Folklistan, skulle presentera ytterligare namn till listan.
Förutom handgranaten Jan Emanuel har tatuerad på handryggen, var tillställningen helt fri från sprängstoff. Två av svensk politiks mest kända, har på listan sällskap av en politisk vilde (tidigare KD) från Vellinge, en sosse från Övertorneå, och en influencer med bakgrund i Moderaterna. Hyfsat kläggfritt, förvisso, men inte heller särskilt namnkunnigt.
Dessutom erbjöds inte en chans att lära känna de nya namnen. De var inte med på presskonferensen där de presenterades. Snopet. I stället erbjöds journalisterna en chans att ställa frågor till partiets två frontfigurer, som i mångt och mycket upprepade vad de sagt hos Henrik Jönsson på Youtube dagen innan.
Presskonferensen blev helt enkelt en repris av partilanseringen – utan avslutande helikopterfärd. Jan Emanuel må ha djupa fickor, men två flygturer på en vecka blir dyrt.
Bilden av listan som ett ego-projekt för två oväntade parhästar försvagades inte direkt av övriga kandidaternas frånvaro från rampljuset. Nu har man också en öppen lista, där fler namn kan tillkomma efterhand. Du kan kandidera! Löftet är en miljö fri från partipiskor.
"Don't just hope for a better life, vote for one" – hoppas inte bara på ett bättre liv, rösta för ett – är en gammal Margaret Thatcher-slogan, som partiet (som enligt sig själva inte är något parti) parafraserar på sin hemsida. Dock med ett ännu starkare ”call to action” än att rösta. "Önska dig inte en bättre politiker. Bli en."
Det är för övrigt inte det enda man lånat från brittiska Tories, ett parti som ser ut att gå mot en historisk valflopp. Utformningen av Folklistans hemsida är kopierad rakt av. Kanske är det vad Skyttedal tänker på och tröstar sig med, när Johansson håller låda om att partinamnet är fint för att typ allt med ”folk” framför blir fint – med referens till sossiga Folkets park och Folkets hus.
Delar av partiets dynamik kommer ur spänningen med två ledare som egentligen inte förenas av särskilt mycket. Förutom möjligtvis en förkärlek för vräkiga bilar. Är det vänskap eller konflikt som bubblar under ytan? Det är lite av en politisk ”buddy cop”-film.
Dessutom finns den dynamiken inte bara mellan partiets toppnamn, utan mellan samtliga kandidater. Konceptet med ett parti för individualister som trivs dåligt i att vara partist kittlar, eftersom det förstås riskerar att urarta. Ingen vet om bygget kommer hålla – eller vad som egentligen håller det samman, förutom viljan att flytta till Bryssel.
Spänningen späs på ytterligare av att deras prioriterade förslag, i sann jippo-anda, kommer att presenteras ett efter ett i en slags populistisk julkalender. Vilka tio förslag har man, trots allt, kunnat enas kring? Att skrota asylrätten fanns bakom första luckan. Noll skräll där. Det lär vara banal EU-skepsis hela vägen. Övriga punkter står än så länge blurrade på hemsidan.
Folklistan skakar om både Sveriges stelbenta partisystem och det lite orättvist bortglömda EU-valet. Det kan behövas för att få fler att lämna soffan på valdagen. För politiskt överintresserade lär det vara vårens bästa dokusåpa. Underhållningsvärdet betyder dock inte att deras EU-skepsis är värd din röst.
