När finansminister Elisabeth Svantesson (M) presenterade vårändringsbudgeten måndagen den 15 april jublade nästan ingen. Det är föga förvånande att oppositionen, i form av Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna tycker att regeringen gör fel, fel, fel. Mikael Damberg, ekonomisk talesperson för S, tog i från tårna och kallade budgeten för “ett virrvarr av förslag utan verklighetsförankring.”
Missnöje kom även från fackligt håll. LO:s ordförande Susanna Gideonsson menade att ingen regering kan lösa allt i en vårbudget, men att det är ett politiskt val från Tidöpartierna att inte skjuta till ännu mer pengar till den krisande vården och byggsektorn.
Det låter som att vården och välfärden inte fått något alls, men det gjordes tillskott redan i höstbudgeten. Då gick 40 procent av det totala reformutrymmet, alltså de pengar som kan läggas på satsningar och utgiftsökningar för staten, till kommuner och regioner. Nu får vården ytterligare 6 miljarder, och skolan en halv miljard. Ingen småväxel precis.
Men kritiken kom inte bara vänsterifrån. Skattebetalarnas förening beskriver i stället budgeten som ett “nytt miljardregn över regionerna” och ifrågasätter om det verkligen är väl spenderade pengar. Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro är inne på samma spår, chefsekonomen Fredrik Kopsch menar att det är problematiskt att staten ständigt pungar ut, för att täcka upp Sveriges Kommuner och Regioners ständiga budgetunderskott.
Kommuner och regioner har, under det senaste decenniet, kunnat spara mer än de har gjort. Att ständigt skjuta till mer pengar genom olika riktade statsbidrag är en tveksam lösning långsiktigt.
Brandkårsutryckningarna skapar en förväntan att alla ekonomiska trångmål ska lösas av staten, och ständig tillgång till en pengakran skapar inte ansvarsfull hushållning med de medel som finns. Det vet alla som använt pengafusk i datorspelet Sims. I verkligheten finns ingen ruta där det bara är att skriva in “rosebud” eller “kaching” eller “motherlode” för att casha in. Svenska statens budget bygger på att folk jobbar och står i, att företag startas och växer. Med andra ord, det behövs tillväxt. Därifrån får vi det eftertraktade reformutrymmet. Välfärden bygger på tillväxt.
Kopsch påpekar något viktigt: Sverige förutspås ha sämst tillväxt av alla EU-länder under 2024. Prognoserna må nu vända vad gäller inflationen, men det betyder inte att svensk ekonomi går som tåget. Det gör den inte. Tyvärr. Ändå anser vänstern att det är hög tid att dra på spenderbyxorna.
Hittills har finansminister Svantesson sett det som sin främsta mission att bekämpa inflationen. När den börjar lägga sig hopar sig andra utmaningar. Främst att få fart på tillväxten. Det är ett uppdrag som borde passa en borgerlig regering perfekt, men hittills har det varit skralt med skattesänkningar på arbete, som gör att man tjänar mer på att jobba, och reformer för att göra det lättare och billigare för företag att anställa.
Vad som främst erbjuds i vårändringsbudgeten är en satsning på 15 000 subventionerade sommarjobb. Ett trist besked för väljarna som röstade borgerligt – det bidde inga större tillväxtreformer. I alla fall inte än. Kanske i höstbudgeten?
