På torsdagen släpptes boken Skolan efter marknaden som tar sig an att beskriva den komplexa verklighet som heter skolan. Boken är en antologi och samlar både forskare och lärare som på olika sätt beskriver hur den svenska skolan fungerar på systemnivå, det vill säga hur den styrs och hur detta påverkar lärarnas viktiga arbete, nämligen att undervisa.
Bokens två redaktörer, Marcus Larsson och Åsa Plesner, är välkända skoldebattörer, framför allt genom Tankesmedjan Balans som de har drivit i snart sex år. Med hjälp av gräsrotsfinansiering har de under flera år granskat välfärdens förutsättningar och hur samspelet mellan de tilldelade resurserna och arbetsvillkoren för personal inom välfärden ser ut. Inte minst har skolan varit i fokus i en rad granskningar och böcker från Tankesmedjan Balans.
Marcus Larsson och Åsa Plesner har med sina granskningar satt problemen med marknadsskolan på kartan och hur denna leder till att lärare får allt svårare att klara av sitt viktiga uppdrag. Skolan efter marknaden är ytterligare en viktig pusselbit i att beskriva hur skolsystemet fungerar, och där resurserna inte fördelas effektivt och hur lärarnas arbetsvillkor försämras allteftersom skolans resurser urholkas.
Den nya boken samlar som sagt både forskare och lärare, och det intressanta är hur samstämmiga de är i sin beskrivning av att dagens skolsystem är destruktivt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för lärarna att bedriva bra undervisning samtidigt som marknadslogiken med en rörlig skolpeng och ett fritt skolval inte är förenlig med de mål som skolan har om att var likvärdig. Resultatet är att skillnaden mellan elever och mellan skolor successivt ökar. Det är inte värdigt ett land som Sverige.
Skolan efter marknaden är uppdelad i fem delar och där forskare i de inledande delarna på vetenskaplig grund beskriver skolan och dess utmaningar. I bokens fjärde del är det lärare och deras vittnesmål från klassrummen som står i centrum.
Läraren Anna Kaya beskriver hur det är att arbeta på en skola i ett utsatt område, och det är sannerligen ingen dans på rosor. Det är stora klasser, det saknas speciallärare, kuratorer och annan skolpersonal.
”Vi som arbetar, eller har arbetat, i dessa skolor vet att läget nu är alarmerande efter alla ’effektiviseringar’ ”, skriver hon och tar upp hur undervisningstiden har ökat för lärarna liksom elevgruppernas storlek.
”Det som kallas ’effektiviseringar’ är inte något annat än ekonomiska nedskärningar i en tid då elevernas behov av kvalitativ undervisning ökar, samtidigt som kraven på lärares, rektorers och skolpersonals prestationer höjs”, skriver Anna Kaya vidare.
Men det är inte bara svårt att bedriva bra undervisning på skolor i utsatta områden.
De två språklärarna Sofie Nohr och Josefin Ståhlberg skriver i ett kapitel utifrån sina erfarenheter på ”en helt vanlig skola i ett helt vanligt område”, och även här finns det hela tiden utmaningar för en lärare. Framför allt tar de upp att tiden inte räcker till allt som ingår i en lärares uppdrag, och det är långa listor på åtaganden som ska hinnas med – utanför klassrummet. Det vill säga sådant som inte är en lärares kärnuppdrag, att undervisa. Kort och gott så hänger inte skolans resurser inte ihop med det uppdrag som en lärare har.
”Såväl marknadsmekanismerna i skolan som kommunernas budgetar strävar konstant efter ekonomiska effektiviseringar. Undervisningen måste bli billigare och billigare, och då har skolan helt enkelt inte råd att låta lärare planera för läsmoment eller köpa in böcker”, skriver Sofie Nohr och Josefin Ståhlberg.
I ett mycket drabbande kapitel skriver Björn Dahlman om sina upplevelser av att ha arbetat som lärare på en så kallad frånvalsskola. Det handlar om en skola i ett utsatt område, Tensta gymnasium i Stockholm, som under lång tid ständigt fick färre och färre elever,
Skolans elevtapp påverkade elevernas skolgång och lärarnas arbetsvillkor mycket negativt. Med ett minskat antal elever fick skolan mindre resurser, och trots att politikerna satsade på skolan så hamnade den ändå i en nedåtgående spira. Till sist fanns det bara en utväg, att stänga hela gymnasieskolan. Och som Björn Dahlman konstaterar så finns det nu ingen gymnasieskola i södra Järva, ett område som omfattar Rinkeby och Tensta med ungefär 40 000 invånare.
”Jag tror att Ross Tensta Gymnasium 2022 hade kunnat vara en positiv motkraft till gängvåldet, men en skola för de mest resurskrävande eleverna i ett område med lågt marknadsvärde kan inte existera i ett system som styrs med marknadslogik. En sådan skola på en sådan plats har ingen konkurrenskraft”, skriver Björn Dahlman.
Det börjar med en skakning i klassrummen och i skolkorridorerna. Lärares vittnesmål är viktiga för förståelsen av hur skolsystemet påverkar deras arbetsvillkor och hur detta i sin tur går ut över elevernas rätt till en bra skolgång. Lärares vittnesmål tillsammans med forskarnas kunskap ger en ingående beskrivning av den svenska skolans problem.
Förhoppningsvis kan Skolan efter marknaden vara ett viktigt steg i att öka förståelsen av att marknadiseringen inte hör hemma i den svenska skolan. Här kommer forskare och lärare fram till i stort sett samma slutsats, att marknadsskolan inte är förenlig med de mål som vi har för svensk skola.
Steg för steg måste även en bredare allmänhet komma till insikt om att dagens skolsystem är dysfunktionellt. Till sist måste även denna insikt nå dem som tar de avgörande besluten för en förändring, nämligen riksdagens politiker. För i dag finns det inte en riksdagsmajoritet för att förändra skolsystemet i grunden. Men den dagen närmar sig – med mer kunskap om att den svenska skolan inte fungerar som den borde.
