Jag är uppväxt i en frikyrka i bibelbältet. Kyrkans pastor tyckte att homosexualitet var fel. Det var inget som brukade predikas på gudstjänsterna eller diskuteras i formella sammanhang, men församlingsmedlemmarna kände till pastorns ståndpunkt.
Den kritiska diskussionen fördes viskandes mellan tanter i storblommiga klänningar som förberedde kyrkkaffe, ovetandes om att en liten pojke stod en bit bort och lyssnade nyfiket.
Pastorns syn på homosexuella var inget som störde mig speciellt mycket. Jag var en liten pojke och pastorn följde bara sin övertygelse, han ville väl.
I dag tänker jag mycket på alla som har hamnat i kläm till följd av att deras religiösa ledare inte välkomnat dem in i gemenskapen. Kanske är det dags att våga lyfta diskussionen om HBTQ-personer i kyrkan på ett mer öppet sätt än viskningar vid kaffebryggaren.
En person som tycks ha upplevelser som på vissa sätt liknar mina, är journalisten Emanuel Karlsten. I sitt sommarprat från den 18 juli berättar Karlsten om uppväxten i frikyrkan Frälsningsarmén. Berättelserna skildrar hur bra kyrkan kan vara, men också en frustration över de tillfällen kyrkan inte är öppen för olikheter och utveckling.
Emanuel Karlstens sommarprat inleds med en anekdot från när han, som journalist för den kristna tidningen Dagen, bevakade en konferens för Sveriges pingstpastorer. På konferensen intervjuades Livets Ords grundare Ulf Ekman, som var tydlig med att homosexualitet är en synd. Publiken applåderade.
När Ulf Ekman lite senare i samtalet fick en fråga om kvinnans ledarroll i kyrkan, blev han mer obekväm. Till slut fick Livets Ord-grundaren ur sig att han inte kunde finna något stöd i Nya Testamentet för kvinnliga församlingsföreståndare. Ingen i publiken applåderade.
Emanuel Karlsten kommenterar händelsen med följande ord:
”Att tala svepande om homosexualitet har varit enkelt, eftersom man sällan behövt se homosexuella i ögonen i kyrkan.”
Sedan påstår Karlsten att ingen pastor skulle säga till sin dotter att hon kan bli vad som helst, förutom ledare i en kyrka. Det blir inkonsekvent att på detta sätt välja sanningar utifrån sin egen bekvämlighet.
Efter denna anekdot delger Karlsten en mängd positiva berättelser om kyrkolivet. Jag har också mycket positivt att säga om min kristna uppväxt.
I frikyrkan jag gick till som liten, var alla rockstjärnor och mästerpoeter. Alla som sjöng en sång eller delade med sig av en tanke blev överrösta med kärlek, oavsett om sången var fin och om tanken var bra. Jag tror att sådant stärker självkänslan.
Ibland sägs det att självsäkra framträdanden från politikerna Ebba Busch (KD) och Alice Bah Kuhnke (MP), kan förklaras av deras frikyrkliga bakgrund. Det kan nog ligga något i det.
Jag konfirmerade mig i Svenska kyrkan. Ungdomsprästen hette Niklas, och var en riktigt bra förebild. Medan andra tonåringar kämpade för att bli som alla andra, hjälpte Niklas oss att finna trygghet i varandra och bli mer av oss själva. När andra hade sina första fyllor på hemmafester, lekte vi kurragömma på flådiga köpcenter, besökte franska kloster och pratade om vad kärlek till sina medmänniskor egentligen betyder. En öppen kyrka kan ge väldigt mycket.
Samtidigt delar jag verkligen Emanuel Karlstens frustration över nedtystande, förändringsobenägenhet och inkonsekvens, som i fallet med pingstpastorernas syn på homosexualitet och kvinnliga ledare. Orättvisa, i form av olika måttstockar för det kända och det okända, gör fysiskt ont i mig. Det känns i magen och ländryggen.
Rapparen Kendrick Lamar fångar det fula med inkonsekvens på ett bra sätt i låten "Auntie Diaries" som släpptes i våras:
"Faggot, faggot, faggot, we can say it together. But only if you let a white girl say nigga."
Citatet lyfter att det i vissa sammanhang anses vara okej att använda engelskans motsvarighet till "bög" som skällsord, men helt oacceptabelt att en vit tjej skulle säga "nigga". Även om låtens kontext är amerikansk, snarare än svenskt frikyrklig, tycker jag att den sätter fingret på något viktigt.
Det finns utan tvekan problem att ta tag i. Jag är dock inte helt övertygad om att lagstiftning alltid är den bästa lösningen. En religiös församling måste få vara bokstavstroende, oavsett vilka meningar bokstäverna formar.
Det är inte så lätt som att bara förbjuda omvändelseterapi, det vill säga försök att hjälpa någon att byta sexuell läggning. Problemen försvinner inte av att avfärda omvändelseterapi som "häxkonst". Åsikter finns kvar, oavsett om uttryckandet av dem förbjuds eller inte.
Snarare tror jag på att inom församlingar och i det offentliga våga ta de obekväma diskussionerna om hur religiösa skrifter ska tolkas och hur medmänniskor ska bemötas. Religiösa samfund har ett ansvar att börja diskutera människors möjligheter att vara sig själva, oavsett sexuell läggning. Förhoppningsvis kan Emanuel Karlstens sommarprat bidra till att väcka ytterligare liv i det samtalet.
