Den svenska biståndsramen uppgår till 56 miljarder kronor. 48,6 miljarder av dessa används till internationellt bistånd varav drygt hälften administreras av Sida och resterande delar är utspritt hos andra myndigheter. Alla skattebetalare är med och finansierar biståndet som syftar till att bekämpa fattigdom, lindra utsatthet och inte minst skapa en hållbar utveckling i världen. Viktiga mål i en globaliserad värld där hunger, krig och katastrofer får långtgående följdverkningar både mänskligt och ekonomiskt.
Samtidigt handlar det om mycket pengar. Att dessa då används på rätt sätt och får de långsiktiga effekter som är syftet är grundläggande. Om det är så är tveksamt. Rapporteringen runt biståndets resultat har under lång tid varit bristfällig och Riksrevisionen har därför granskat regeringens och Sidas arbete med att utvärdera och följa upp det svenska biståndsarbetet.
Resultatet av granskningen, vilken presenterades häromveckan, är nedslående. Visserligen genomför både Sida och Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) regelbundna uppföljningar och utvärderingar och sänder därefter vidare information till regeringen. Omfattande resurser läggs på att samla resultat. Men uppgifterna är otydliga och det strategiska arbetet bristfälligt. Information om långtidseffekter saknas och det är nära på omöjligt för såväl riksdag som allmänhet att få insyn i vad biståndsmiljarderna används till och om de tjänar sitt syfte.
Det är också högst tveksamt om allt det material som samlas in och delas av Sida och Eba faktiskt används för att utforma biståndspolitiken. Enligt Riksrevisionen finns det mycket som tyder på att det i stället är politiska prioriteringar och andra aspekter som avgör vilka satsningar görs.
“Riksdagen får inte tillräcklig insyn i vad biståndet leder till. Dessutom är det inte effektivt att lägga stora resurser på uppföljning och utvärdering om inte resultaten används i utformningen av biståndet”, sa riksrevisor Helena Lindberg, i samband med att granskningen presenterades.
Myndigheten rekommenderar att regeringen gör en översyn av biståndets uppföljning, utvärdering, rapportering och styrning, för att säkerställa att alla delar hänger ihop i en genomtänkt helhet. Det bör finnas en tydlig koppling mellan uppnådda resultat och den politik som förs på biståndsområdet så att skattebetalarnas pengar faktiskt inte försvinner ned i ett svart hål. Riksrevisionen vill även att Sida i framtiden arbetar mer strategiskt och selektivt för att hämta in information. Att lägga stora mängder pengar på att samla in uppgifter som är svårtolkade och/eller inte har någon betydelse är rent slöseri.
Förhoppningsvis leder rapporten till förändring. Oroande är dock att Riksrevisionen uppmärksammat brister i handläggningen av biståndsmedel vid ett flertal tidigare tillfällen utan att det fått effekt. 2019 påpekade revisionen till exempel att samverkan mellan det så kallade humanitära biståndet och det mer långsiktiga utvecklingsarbetet brister. 2014, alltså redan för tio år sedan, uppmärksammade Riksrevisionen att utrikesdepartementets hantering av det så kallade multilaterala biståndet inte fungerade.
Det måste bli ett slut på otydligheten och de bristande rutinerna. Biståndet är för viktigt för att slarvas bort. Inte minst handlar det om att visa respekt för såväl skattebetalare som de människor som biståndet är till för att hjälpa.
