På onsdagen (3/4) besökte näringsminister Ibrahim Baylan (S) riksdagens näringsutskott för att informera om regeringens åtgärder för att säkra tillgången till cement. Beskeden lugnade nog inte ledamöterna nämnvärt, men vems fel är det egentligen att Sverige hamnat i en cementkris?
Bakgrunden är att Mark- och miljööverdomstolen har avvisat Cementas tillståndsansökan för att få fortsätta bedriva verksamhet vid kalkbrotten i Slite på norra Gotland. Den springande punkten är att domstolen anser att Cementas utredning har så stora brister att det inte går att avgöra vilken effekt verksamheten har på bland annat öns grundvatten. Det betyder inte att att domstolen har meddelat att verksamheten har för stora konsekvenser för miljön – frågan har inte hanterats materiellt eller prövats i sak.
Det är ett problem att miljörätten är utformad på ett sådant sätt att processerna dras i långbänk och blir oförutsägbara. Redan 2017 lämnade Cementa in en ansökan till Mark- och miljödomstolen om förlängt tillstånd. Cementas modeller och utredningar har också varit tillräckliga för att underinstansen skulle kunna avgöra frågan, men i nästa steg förelåg plötsligt processhinder.
Att utfallet var alldeles oväntat förklarar varför så väl politiker som näringsliv står handfallna. Baylans besked är att regeringen ska anlita ett konsultföretag för att analysera vilka konsekvenser cementstoppet får för samhället. De kommer behöva göra mer än så innan frågan är löst. För vad är det socialdemokratiska samhällsbygget gjutet med om inte cement och betong?
Det är också problematiskt att ett enskilt företag har hamnat i en så dominerande ställning på marknaden att de inte får gå omkull eller tappa delar av sin produktion. "Too big to fail" är ett begrepp som populariserades efter den senaste finanskrisen. Då valde den amerikanska regeringen att rädda flera storbanker som var på väg att gå omkull. På samma sätt talas det nu om att politiken måste ingripa i Cementafallet.
Men det hade varit ett brott mot såväl rättsliga principer som svensk förvaltningskultur. Att fabriken står för 75 procent av den cement som används i Sverige kan inte ge Cementa en rättslig gräddfil.
Cementas verksamhet har dock inte underkänts i domstol – den har inte ens prövats på riktigt. Tills dess att fallet fått en prövning i sak, oavsett om det blir bifall eller avslag, borde Cementa få fortsätta bryta kalk på Gotland. Allt för stora värden står på spel.
