Vi måste vara rädda om allt i skogen

Jag uppskattar Jan-Erik Mattssons och Catharina Svalas personliga insatser för att leva klimatsmart. Föredömligt. Att de tar upp tråden i den komplicerade biobränsledebatten är mycket bra.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren.

ANNONS
|

Slutreplik. Svar på debattartikeln ”Stenkol ger mer koldioxid än pellets”, 14/4.

Några observationer. Drygt 1/4 del av flis och pellets görs av stamvirke varav en mindre del är odugligt, mycket är löv som hade berikat skogen. Därtill en del mindre dimensioner som hade kunnat binda kol länge till. Så ser det ut runtom i Europa där subventionerade pellets ska ersätta stenkol. Återbindningstiden för avverkad skog börjar 20 år efter avverkning och når max efter 80-100. Enbart 30 procent av virket lagras som byggtimmer eller fiberprodukter. Resten bränns inom få år. Efter traktavverkning läcker marken kol i decennier. Värst ifrån fuktiga marker, värre efter plöjning. Återväxt av svamptrådar, nödvändiga för trädens återväxt, tar tid och de behöver cellulosa för detta, det vill säga hyggesrester.

ANNONS

Vi har lite tid på oss för att hålla klimatmålen, vi behöver binda redan utsläppt kol i hög utsträckning. Då behöver vi skogar som lagrar mer kol. Då behöver vi utnyttja skogsprodukterna maximalt till timmer, textil och fibermaterial med lång hållbarhet. Då måste vi ha ett skogsbruk med markhållbarhet, högre biologisk rikedom och mer selektiv avverkning. Vi måste vara rädda om allt i skogen. Vi måste se skogen som vår yttersta resurs att binda allt kol vi kan.

Då kan energimixen inte bygga på skogsråvara i så stor utsträckning. Vi kan inte leva som vanligt men ändå bra.

Nils Werner, medlem Klimataktion Halmstad

ANNONS