Vid TV 4-sändningen av ”Bingolotto” påskdagen 2017 medverkade Björn Ranelid. Han frågade bland annat om vem det är som fridlyser våra barn!
Alltsedan Patrik Sjöbergs bok ”Det Du inte såg” kom ut har vi nåtts av många berättelser kring hur idrottande barn och ungdomar har utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier.
I Kvällsposten den 19 april 2017 kunde vi läsa om att en idrottsledare åtalats för ”att under tortyrliknande förhållanden ha misshandlat unga pojkar”. Och uppgifter tyder på att detta har pågått sedan 2007. Hur långt får det gå innan vi reagerar och agerar mot detta beteende?
Naturligtvis är det viktigt att påpeka att ingen skall dömas på förhand, men frågan om vi har rätt rekryteringsurval uppkommer ju definitivt!
Och vad gör vi med eventuella anmälningar som kommer in? Kollar vi upp anmälningarna eller sopar vi dem under mattan?
Okej, det har blivit allt vanligare att föreningar begär utdrag ur brottsregistret, men vad och hur mycket registreras i brottsregistret och framförallt hur aktuellt är det? Hur många sexuella övergrepp/kränkningar kommer man undan med innan det hamnar i brottsregistret?
Att ansvara för barn och ungdomar i idrottsverksamhet är ett av få områden där det inte krävs någon formell utbildning! ”Du är ju ändå här och tittar, så Du kan väl bli ledare?” Ja, tyvärr är det ofta så vi rekryterar ledare.
Har vi rätt att ställa krav på våra idrottsledare, framför allt på idrottsledare inom barn- och ungdomsidrotten där det stora flertalet saknar ersättning för sin arbetsinsats? Eller nöjer vi oss med att fylla upp luckan?
Frågan om vem som fridlyser vara barn och ungdomar är i högsta grad aktuell, men samtidigt är den fortfarande obesvarad.
Och den kommer säkert att vara obesvarad under lång tid framöver!
Varför fridlyser vi inte våra barn och ungdomar?
Jörgen Hällström