Vinternatten är bister och hård.
Frosten gnistrar och glimmar.
Mörkret faller i enslig gård.
Tunga är nattens timmar.
Stormar har fällt både fur och gran.
Skogen är borta. Man ser till stan.
Borta är delar av taken.
Tomten har aldrig sett maken.
Ser sig omkring från sin ladugårdsdörr
i ljuset från månens skiva.
Visst var han med om stormar förr,
orkaner, ej att beskriva.
Han ser över bråte av gran och fur.
Nyss kunde skogens mäktiga mur
skydda mot nordanvinden.
Tårarna isar på kinden.
Skakar sitt huvud, river sitt hår,
mån om de vilda i skogen.
Pratar om gåtan, som tycks honom svår,
med katten uppe på logen.
Tomten har hört ordet ”växthuseffekt”
och minns hur det varit, i släkt efter släkt.
Nu är det något konstigt, som vrider
vädret, och skogarna lider.
Han talar med kråkan vid fältets kant,
med koltrasten och med haren.
Alla känner de likadant,
men ingen kan ge honom svaren.
Det är något hotfullt med sol och vind.
Det viskas bland knoppar hos björk och lind.
Fullmånen lyser och blänker.
Tomten står dyster och tänker.
Christina G