Nu när det doftar hö längs cykelvägarna minns jag när jag på 1970-talet åkte hövagn i Danmark och packade höet som farfar kastade upp. Vagnen var liten och traktorn, en Grålle var ännu mindre och slåtterängen var inte mycket större än ett par tre villaträdgårdar stor. Längs ena sidan rann en bäck, och längs alla kanter växte gräs, blommor och buskar. Farfars gård var liten och betesmarkerna låg bit för bit ut mot fjorden som ett lapptäcke av ängar och åkrar med olika gårdar som ägare.
Man fnyste åt Robert, grannen som lät sina ängar växa vilt och nässlor och tistlar fick härja fritt. I dag vet vi vilken skatt Roberts ängar och buskagen var för den biologiska mångfalden. Och bäcken måste ju ha varit livsviktig för de små liven.
Men på båda sidor om de små gårdarna var de små lappstyckena av åker och äng uppköpta och förvandlade till enorma åkrar med raps och säd. Tidigare öppna diken var igenlagda med rör och de livsviktiga kantzonerna var igenplöjda och förvandlade till ändlösa fält av biologisk enfald där skadeinsekter kunde härja fritt och bruket av bekämpningsmedel blev till en ond cirkel.
I dag tänker jag på farfar, och hur han gick med lien som en kvarleva av en svunnen tid. Snart är det min tur. Vår gräsmatta är nu knähög och det är dags för lieslåtter när gräset och blommorna fröat av sig.
Det är förbluffande hur mycket olika blommor och grässorter som redan hittat in i vår gamla gräsmatta som på några få år förvandlats från grönyta till blomsterprakt bara för att vi låtit den växa upp.
Här och där finns det en Robert, och folk som retar sig på slarvern. Men vi kanske kan sluta tävla om vem som har den artfattigaste trädgården och i stället se det vildvuxna som den skatt det faktiskt är, och hjälpas åt att skapa lite yta för det vilda? Tänk vilken vacker midsommarstång vi kan få och sju sorters blommor under kudden hade blivit en enkel match.
För övrigt köper jag helst bara ekoprodukter. De konventionella alternativen ger en bitter eftersmak av döda bin.
Palle Nielsen, Knäred