Slutreplik. Apropå insändaren ”Konsensus kring klimatpåverkan inte samma som sanning”, 12/6.
”Forskare kommer aldrig till konsensus”, skriver Lasse Blomdahl (HP 12/6) i en replik till undertecknad, och gör sken av att forskningen är oenig avseende klimatförändringarna.
För att förstå innebörden av begreppet konsensus, bör man känna till den vetenskapliga metodiken. Vetenskaplig konsensus är den gemensamma ståndpunkten hos den vetenskapliga gemenskapen inom ett specifikt område. Vetenskaplig konsensus är inte i sig självt ett vetenskapligt argument inom den vetenskapliga metoden. Däremot är faktainnehållet i ståndpunkten kring vilket det råder konsensus, grundad på vetenskapliga argument och den vetenskapliga metoden.
Konsensus inom vetenskap innebär allmän enighet, men inte nödvändigtvis enhällighet. Meningsskiljaktighet är positivt för att kunskap ska utvecklas. Det är inte heller så att konsensus uppstår av att forskare håller voteringar, eller att en viss procent av forskarna ska vara överens, det handlar om att inga relevanta invändningar tillkommer.
I dag råder vetenskaplig konsensus om att den globala uppvärmningen främst är en följd av ökad koldioxidhalt i atmosfären, förorsakad av mänsklig aktivitet. Avseende klimatkänsligheten, hur mycket jordens temperatur stiger om koldioxidhalten i atmosfären fördubblas jämfört med förindustriell tid, har forskningen nu kommit så långt att den enigt står bakom slutsatsen att de temperaturhöjningar som kan förväntas, riskerar havsnivåhöjningar och extremväder av en omfattning som innebär ett kristillstånd för en inte obetydlig del av jordens befolkning. Det framgår av IPCC:s senaste rapport som är en sammanfattning av vetenskapens slutsatser.
Det ska poängteras att underkännande av forskningens konsensus om klimatförändringarna, är det samma som att underkänna den vetenskapliga metodiken. Risken är inte att medier sprider alarmism, utan att man inte tydligt betonar forskningens enighet om klimatkrisens allvar.
Göran Lund