Jag har aldrig drömt om att bli polis. Att vara först på plats vid ett brott, gripa, utreda, det har aldrig känts som min grej. Att beslagta vapen, skjuta och bli beskjuten, och det som går emot allting jag är och står för; att utvisa ett barn som försöker hitta sin trygghet i ett främmande land. Det vill jag förstås tro att de flesta skulle få lite ont i magen av, men andra människor drömmer ändå om att bli polis.
Jag har andra drömmar. Kanske har du också drömmar? Kanske vill du bli barnskötare? Undersköterska? Psykolog? Idrottslärare? Kanske är du redan något sådant? Då har jag dåliga nyheter för dig. Du måste bli polis ändå.
För lite så blir det ju, om SD och regeringen får igenom sin nya angiverilag. Ja visst, du är barnskötare, men du är skyldig att ange den där fyraåringen som precis börjar lära sig språket och älskar att leka med bilar. Ja visst, du är psykolog, men du är skyldig att ange den traumatiserade 20-åringen som flytt krig i en gummibåt över Medelhavet. Ja visst, du är idrottslärare, men du är skyldig att ange din oerhört begåvade fotbollsspelare, som hade kunnat komma långt om hon fick möjlighet. Och vet du vad som händer sen?
Sen, då får de åka “hem” igen. De får åka tillbaka till sitt krigs- eller klimatkrisdrabbade land. Sina översvämmade hus och sönderbombade skolgårdar. Och vem skulle någonsin lita på dig igen?
Tänk dig en livshotande sjukdom. Du måste söka vård. Du får hjälp, men du blir också angiven och utvisad. I stället dör du i krig. Vem skulle någonsin söka vård, när alternativen är trygg och död eller livrädd och död?
Tänk dig ett barn som drömmer om att bli läkare, men inte vågar gå till skolan. I stället får han sitta hemma, kanske hjälpa sina föräldrar på deras jobb. För det är bättre än alternativet. Oavsett vad han gör kan han aldrig bli läkare.
Jag drömmer om att bli lärare. Om att undervisa och se utveckling. Om att hjälpa drömmar uppfyllas. Men jag har aldrig drömt om att bli statens polis.
Annie Nilsson, SSU Halland