Månskäran lyste svagt, det höga gräset var vått av dagg och det var nästan helt vindstilla i den tysta septembernatten vid höjden över Knäred. Myggen åt glupskt på mig där jag inte lyckats skydda min kropp. Men det priset betalade jag gärna för att skymta mina modiga vänners silhuetter i det svaga ljuset från natthimlen. En sista gång kanske?
För jag antar att hetsjakten på landets vildsvin snart kommer att ta fart för att skydda djurindustrins över en miljon slaktsvin, trots att den är kantad av djurplågeri och brist på respekt för levande varelser. Och trots att vi vet att en hållbar framtid i klimatkrisens tid kräver att köttindustrin och dess utsläpp reduceras kraftigt agerar vi som om det vore vildsvinen som är problemet. När vi egentligen vet att det i själva verket är vår ohållbara livsstil som är både orsaken och problemet.
Grisbönder får snyfta till i media som om det vore dem och inte de sjuka grisarna det är synd om.
Vildsvinen hämtade inte hit den afrikanska svinpesten som länge höll sig söder om Sahara. Det gjorde människan. Det är vi som smittat grisarna och det är vi som orsakar dem detta oerhört plågsamma sjukdomsförlopp. Och det är vad debatten borde handla om. Vår kollektiva skam och skuld i det hela. Och vad vi kan och måste göra bättre. Till exempel att förpassa dagens köttnorm och djurindustrierna till de historiska skamvrår där de hör hemma.
Vildsvinen dök aldrig upp i natt, men det gjorde visst tankarna. Kanske är ”grymt” det enda ord grisarna kan på vårt språk. Men det säger mycket.
Palle Nielsen, Knäred