Jag läste att socialministern anser att en del av lösningen på problemen kring ungdomar på glid är fler familjehem, och jag delar den synen – men med ett riktigt stort ”men”.
Jag har jobbat i ”missbruksbranschen” i nästan 30 år och tror jag har på fötterna när jag påstår att familjehem, både privata och kommunala, drivs på ett i stora delar amatörmässigt vis.
Att vara familjehem ställer stora krav på placerande myndighet/företag i form av rejält stöd och handledning för värdfamiljen, och det är det oftast riktigt skralt med. Till detta ska läggas att värdfamiljen förväntas ta emot en ungdom med allt vad det innebär för en ganska ringa ersättning. Motivet till det sägs vara att det inte får bli ”business”. Det ligger säkert något i det, men det borde kunna hanteras på ett annat vis.
Även kriminalvårdens insatser – de är ju också en aktör i familjehemsplaceringar – lämnar en del i övrigt att önska, enligt min erfarenhet. Det är en myndighet som styrs uteslutande av ramverk och regler som inte går att anpassa. Till exempel var vi värdfamilj för något år sedan där klienten var dömd till fotboja. Det låter ju bra, men det innebar att det inte gick att vistas på alla ytor i vårt boende utan att det larmade och vi bor verkligen inte överdrivet stort. Att verka under de omständigheterna och sedan få kritik för att klienten varit understimulerad är ju lite svårt att ta på allvar faktiskt.
Jag tror att familjehem har en viktig funktion att fylla, men man måste komma in i verkligheten och inte som nu, jobba utifrån hur det möjligen såg ut förr.
Folke Berntson