I dagarna släppte Socialdemokraterna en intern rapport som var starkt kritisk till den invandringspolitik det egna partiet drivit de senaste decennierna.
Låt mig börja med att säga att förmåga till självkritik är en hedervärd egenskap. Inte desto mindre finns det skäl att ifrågasätta socialdemokratins övertygelse och förmåga att leverera den långsiktigt restriktiva invandringspolitik som Sverige behöver. För 10–15 år sedan var såväl politik som retorik radikalt annorlunda. Då hette det att den utomeuropeiska massinvandringen var berikande, och varje försök att påpeka problem eller att diskutera volymer brännmärktes som rasism eller bristande anständighet. I dag är det annat ljud i skällan, men hur länge varar det? När pendeln snabbt slår åt ett håll, kan den lika snabbt slå tillbaka i motsatt riktning.
Och även om S skulle hålla fast vid nuvarande position så måste vi fråga oss hur de avser samla majoritet i riksdagen. Varje form av samröre med oss sverigedemokrater, som ensamma varit konsekventa i vår restriktiva invandringspolitik, avvisar S bestämt. I stället verkar man främst intresserad av att bygga ett framtida regeringsunderlag med partier som inte lärt sig den läxa som man själv gjort. Centerpartiet har motsatt sig de nya strängare reglerna för arbetskraftsinvandring, samma regler som S säger inte är stränga nog. Miljöpartiet har motsatt sig varje form av begränsning av invandringen, oavsett om det handlat om asyl-, kvot-, anhörig- eller arbetskraftsinvandring.
Vad för garanter finns det för att en framtida S-ledd regering faktiskt kommer driva en socialdemokratisk invandringspolitik, snarare än en centerpartistisk eller miljöpartistisk dito? Att förlita sig på S för en ansvarsfull invandringspolitik är att köpa grisen i säcken. Endast vi i SD har konsekvent motsatt oss utomeuropeisk massinvandring, och endast SD kan utgöra en trovärdig garant för en ansvarsfull, restriktiv invandringspolitik, även på lång sikt.
Erik Hellsborn (SD), riksdagsledamot