Är född i Sverige på femtiotalet, arbetargrabb med heltidsarbetande lågavlönad pappa, deltidsarbetande mamma med städjobb och säsongsarbeten, men alltid mat på bordet och hela, rena kläder till oss barn. Pappa var kommunal fritidspolitiker för Socialdemokraterna (S), ett hedersuppdrag med årligt julbord som enda arvode! Som förstagångsväljare och många val framöver var det självklart att rösta S.
Det har dock hänt mycket i samhället sedan dess, inte minst under tjugohundratalet. Ökad respektlöshet för våra lagar och myndigheter, utbredd kriminalitet, våldsamma kravaller med religiösa förtecken och ökade interna säkerhetsrisker för att nämna något. Många, även S, talar om begränsningar i yttrandefrihet, sannolikt för att blidka sina under tjugohundratalet nytillkomna väljare. Jag och många med mig insåg för ett antal år sedan var utvecklingen var på väg, återstod bara att rösta på annat parti.
Alla partier som suttit i regeringsställning eller varit stödparti har självklart del i den negativa utvecklingen i samhället. Därmed borde man kunna förvänta sig att något av dessa medger sin del i detta och till och med använda orden ”tar ansvar”. Så fungerar det tyvärr inte i politiken, även när man åstadkommit så mycket negativt för så många i samhället. Det gäller i stället att kunna skylla på någon eller något annat oavsett trovärdighet.
I dagarna släppte exempelvis S en internutredning om migrations- och integrationspolitiken. Man har gjort ”en pudel” och konstaterade sitt misslyckande och beskriver det nu plötsligt som en katastrof, vilket många insett länge! Hur var det då med att ta ansvar. Nej då, i stället presenterade man ogenerat ännu en bortförklaring. Man påstår sig förvisso sett problemen komma men undvikit nödvändiga åtgärder för att inte jämföras med Sverigedemokraterna! För en som i hjärtat fortfarande betraktar sig som arbetargrabb dessutom med hyfsad begåvning och klarsynthet är det inget annat än ännu ett lågvattenmärke!
Tappat förtroende