Trettio matcher i allsvenskan, plus de två extra matcher mot Helsingborg som HBK spelade för att hålla sig kvar i högsta divisionen av svensk fotboll. Hur många av dessa matcher kan kvastarna ha varit fler än motståndarlagets supportrar? Inte många.
Jag är inte van vid att gå på fotboll. Saknar helt enkelt det stora intresset i allsvensk fotboll som många andra i Sverige har, men jag behövde inte mer än några minuter inne på Örjans Vall för att inse vilken uppförsbacke som HBK spelar i varje säsong.
Satt inte långt ifrån den blåsvarta klacken, men det spelade föga roll när Helsingborgssupportrarna som gjort den en timme långa resan till Halmstad började sjunga. Ramsorna som skåningarna tog med sig var långt ifrån innovativa och det mesta som de brölade i unison gick inte att förstå, men de stod i stark kontrast till den tysta Halmstadklacken som klappade fram samma tre melodier med fem minuters mellanrum. Det konstanta vrålen i hundratal, de stora vimplarna, de riktade förolämpningarna mot motståndarklacken och bengalerna. Vart tog hallänningarnas känsla för supporterskap vägen?
Jag menar inte att fansen behöver bli lika våldsamma och kaotiska som de HIF-supportrar som verkade redo att storma läktarna är, men det krävs någon satsning från fansens sida för att HBK inte ska känna att de spelar 30 bortamatcher per år. Låt vårt gamla och ståtliga lag få den support som de förtjänar. Res er upp, ta fram de blåsvarta flaggorna och låt bengalröken blandas med luften i era lungor när ni dundrar ut något mer än HBK, HBK, HBK HBK HBK eller Vi Älskar Halmstad.
Låt laget känna det stödet och lojaliteten som Helsingborgarna visar sin trupp, även när de ligger under. Ta er i kragen och heja fram HBK om ni vill ha en klubb som ska placera sig över kvalstrecket, för just nu är det en konstant kamp varje år för att inte glida ner i Superettan.
Samhällskritisk 03a