Vilka faktorer vågar vi släppa in i den bubbla där våra dagliga beslut fattas? Har barnen säkerhetsbälte, bilstol och airbags medan vi obekymrat gasar på? Eller törs vi utmana oss själva när våra dagliga rutiner blivit ett hot mot deras framtida trygghet?
Alla har rätt i sina egna ögon och vi ser gärna oss själva som goda. Men bilden av godhet kan få sig en obehaglig törn av att släppa in fler faktorer i beslutsunderlaget. Särskilt svårt verkar det vara att släppa in sånt som får oss att inse att klimatkris och förlust av biologisk mångfald angår vår egen vardag.
Alternativet, att luta sig mot enkla sanningar som att det minsann var varmt förr med, är så klart skönt. Men inte alls fruktbart.
Vi vet ju att biffen är ett problem, att bilens självklara plats som central i samhällsplaneringen nått vägs ände, att flyget inte är hållbart och att den fossila eran måste ta slut. Vilket jag för övrigt skrev lite om i HP under rubriken ”Bojkotta flyget och lägg ner bensinupproret” hösten 2019.
Vad sägs om att göra verkstad lokalt? Det finns ju mängder av åtgärder vi skulle kunna göra. En är att på vissa sträckor stänga av körfält till förmån för cyklister. Exempelvis på väg 24 mellan Laholm och Våxtorp (till exempel vid Tormarp/Sandvad). Och sänka farten tills en cykelled är på plats.
Håller du inte med kan du själv cykla en halvmeter från en långtradare som dundrar förbi i 90 knyck, inträngd av ett mitträcke där vägren saknas, följt av en lastbil till medan man vinglar i luftdraget. Det är ju livsfarligt, beslutsfattarna borde tvingas cykla där dagligen tills cykelvägen är klar! Fatta hur snabbt man hade trollat fram både pengar och beslut då!
Och gör klart för persontrafik på järnvägen mellan Markaryd och Halmstad, ett mötesspår, lite signal- och plankorsningsåtgärder, några perronger av trä och regnskydd av lokalt rivningsavfall. Hur svårt behöver det vara?
I dag kostar utredningarna fram till nu förmodligen mer än genomförandet hade behövt kosta om de värsta byråkraterna kunde ta en fika medan vi andra bygger. Säkerhet är viktigt, men i dag är säkerhetstänket låst i en kortsiktig tidsaxel som försummar vårt ansvar i ett längre perspektiv. Det betyder att vi försummar våra barn, deras barn och därmed oss själva. Vi behöver varken dyra skrytbyggen eller långbänkar. Vad vi behöver är mindre utsläpp och mer hänsyn till miljön.
Och vi behöver det nu. Har man inte förstått det beror det på att det saknas något i bubblan där besluten tas.
Vad vi behöver är krismedvetande. Vi befinner oss i inledningen av den värsta kris mänskligheten varit i. Men vi befinner oss förhoppningsvis också fortfarande i, om än i slutet av, den tid vi har på oss att göra något åt det. Då agerar man som hade man eld i baken!
Ställer om och ställer krav på omställning.
Palle Nielsen
miljödebattör, Knäred