Vården har personalbrist och har haft under många år, hyrpersonal används till väldigt stor del. Nu har Region Halland bestämt sig för att försvåra för bemanningsföretagen, dels genom att inte ta in hyrpersonal på annat än nätter och helger, dels genom en nationell upphandling som utarbetas av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Delar av det är utmärkt med krav på kompetens och kvalitet på den inhyrda personalen. Tänk om man hade samma krav på sin egen personal?
I övrigt liknar det en kartellbildning med begränsningar i den fria arbetsmarknaden med bland annat fasta priser och diverse krav på bolagen som överstiger kraven i de egna leden. När de nya arbetstidslagarna, ATL, presenterades ropades det om att det skulle behövas enorma mängder personal för att lösa dessa nya scheman, nu ska man ta bort de som håller vården uppe och låta vem arbeta dag och kväll? Det finns ju inte folk! En ekvation som inte går ihop.
Begränsningar av hyrpersonal har man försökt förut, det har inte gått så bra. Det man riskerar är att hyrsköterskorna flyr till Norge, Danmark etc som också har stort behov av personal och betalar för den.
Så länge man lägger resurserna på att arbeta bort något som på flera sätt räddar vården i stället för att fokusera på att göra vården till en attraktiv arbetsplats kommer man inte lyckas, det är bara så. Dagens unga tar inte vad som helst.
Vi som valt bemanning tar inte heller vad som helst och de flesta av oss kommer inte ta anställning inom regionen, vilket är förhoppningen. Många tror att det endast handlar om pengar men det är inte korrekt. För någon ja, vi tjänar bra vilket gör att vi kan, om vi vill, arbeta mindre, men för många av oss handlar det om att kunna styra vårt arbete, att själva kunna påverka våran arbetssituation.
Den ordinarie personalen har inte mycket att säga till om. Det är cheferna som sitter på sina kontor som bestämmer, de som inte berörs. Det är ingen attraktiv arbetsmiljö, således kommer inte folk söka sig dit.
Arbetslivsinstitutet gjorde 2007 en studie av upplevelser och förhållningssätt hos unga anställda i sjukvården där respondenterna uppgav att man önskar arbeta med människor, man ville utvecklas, få bekräftelse, känna en frihet och ha mycket att säga till om och man vill känna uppskattning.
Man såg att den brist på personal som råder är ett stort problem då det påverkar genom minskad patientkontakt, minskad möjlighet till utveckling på grund av tidsbrist och en negativ påverkan på privatlivet på grund av utmattning. Detta understryker vikten av tillräcklig bemanning.
Övriga ”önskemål”, som att få bekräftelse, uppskattning, ha möjlighet att påverka, uppfylldes dessvärre inte heller då man mestadels kände sig överkörda av de ”högre” upp och att närmsta chefen inte visar uppskattning som man önskar.
Hur ska vi då kunna behålla personalen när man inte uppfyller ett enda önskemål?
Malin Gustafsson
leg sjuksköterska, idrottsvetare