”Vågar jag öka naturvärdena i min skog?” frågar sig en företrädare för LRF i Hallandsposten. Bakgrunden är, enligt skribenten, att med en allt rikare biologisk mångfald, följer risken att skogen tas i beslag.
Det är naturligtvis fantastiskt bra att enskilda skogsägare medvetet och med planering går in för att öka de biologiska värdena i sin skog. Detta kommer att ha avgörande betydelse om vi ska lyckas vända trenden i de svenska skogarna.
När vi på 1990-talet fick en ny skogsvårdslag som jämställde miljömålet med produktionsmålet innebar det att åtminstone fågellivet blommade upp efter årtionden av utarmning. Men de senaste tio åren har trenden åter vänt, och därför är alla initiativ för att öka mångfalden i skogen mycket välkomna.
Men låt oss slippa överdrifter och falska påståenden. De senaste åren har LRF trummat ut budskapet att äganderätten är hotad. Anledningen är implementeringen av EU:s Art- och habitatdirektiv. I svensk lagstiftning har detta mynnat ut i den så kallade Artskyddsförordningen.
Trots att vi blev EU-medlemmar för 25 år sedan, dröjde det länge innan vi fick en förordning på plats. Det har inte alltid blivit så bra, det ska erkännas, men problemfallen är ytterligt få – bara någon promille av alla avverkningsärenden.
Dessutom finns det skäl för LRF att klandra sig själv för att problemen uppstått. Organisationen har nämligen varit mycket motsträvig och inte särskilt samarbetsvillig. Om alla inblandade parter i stället lagt sig vinn om att hitta en lösning, skulle vi knappast ha haft de otydligheter som vi har i dag – 25 år efter EU-inträdet.
Samtidigt hävdar de som verkligen kan den svenska skogslagstiftningen att äganderätten står mycket stark när det gäller innehav av mark i Sverige. LRF:s larmsignaler kan alltså beskrivas med det gamla uttrycket ”tomma tunnor skramlar mest”.
En annan sida av problemet är att marknaden självt bestämt att virke från skog som brukas hänsynsfullt ska betalas bättre än virke från skog där naturhänsyn inte tas. Det är detta som kallas certifiering. Ett av villkoren är att särskilt värdefulla skogsområden, så kallade nyckelbiotoper, måste sparas.
Men säg nyckelbiotop till en företrädare för LRF och du möts av ohämmad ilska. Efter att som journalist ha följt skogsdebatten i många år, får jag intrycket att LRF helst både vill äta kakan och ha den kvar. Man vill få det högre priset, men det är långt ifrån alltid man vill spara det som krävs för detta.
Riktigt illa blir det när medlemsägda skogskoncerner börjar tillämpa det man kallar omvänd naturvårdsgallring. Medvetna om att stora naturvärden kan stoppa avverkning, går man först ut och gallrar bort de äldre eller på annat sätt värdefulla träd-en – till det behövs inget tillstånd. Året därpå lämnar man in en avverkningsanmälan på hela beståndet.
Även om Skogsstyrelsen då skulle vilja kontrollera området, finns inga stora naturvärden kvar. De försvann i den omvända naturvårdsgallringen.
Anders Wirdheim
journalist och fågelskådare
Svar till Mathilda Clausén Wingårdh, ”Vågar jag öka naturvärdena i min skog?”.