Företrädare för regeringen och SD (Tidölaget), LRF samt skogsbolagen måste våga träda fram och klart deklarera att man inte bryr sig om den biologiska mångfalden. Man säger sig värna den, men i praktiken driver man en linje som för Sverige på stadig kurs mot ett fattigare växt- och djurliv.
Att bevara biologisk mångfald är enligt FN och EU lika viktigt för mänsklighetens överlevnad som att motverka en fortsatt global uppvärmning. Sverige har genom konventioner och riksdagsbeslut anslutit sig till denna linje.
För en tid sedan presenterade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) direktiven till en ny skogsutredning. Det har gjorts en sådan nyligen (2019), men regeringen vill se en annan inriktning. Peter Kullgren sa: ”Det finns ett behov av ytterligare samhällsekonomiskt effektiva åtgärder som stärker incitament, investeringsvilja och näringsfrihet i skogsnäringen.” Han tillade att han inte väntar sig beröm från miljörörelsen: ”Den här regeringen är väldigt tydlig med att vi inte vill att skogsbruket ska vara begränsat.”
Direktiven till den nya skogsutredningen kan inte tolkas på annat sätt än att Tidölaget vill öka produktionen av skogsråvara, stoppa EU:s försök att påverka svensk skogspolitik (trots att EU är vår särklassigt största exportmarknad) samt ta bort de lagar och andra regler som hindrar en skogsägare att göra det hen vill med sin skog. Bredvid Peter Kullgren stod miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och log.
Det kändes plötsligt avlägset att just Liberalerna haft en framsynt naturvårdspolitik. Inför alla riksdagsval under 2000-talet, förutom det allra senaste, fick Liberalerna höga betyg när det gällde naturvårdspolitiken.
Tillsammans med europeisk extremhöger är nu Tidölaget dessutom på god väg att skjuta ett EU-beslut om naturrestaurering i sank. Trots att miljöministern tidigare sagt sig välkomna ett sådant beslut, verkar det vara bäst för husfriden i Tidölaget att liera sig med Ungerns Viktor Orbán och Nederländernas Geert Wilders.
Ett annat exempel på föraktet för biologisk mångfald kom i en debattartikel i skogs- och lantbrukstidningen ATL nyligen. Paul Christensson, ordförande i LRF Skogsägarna, går skogsindustrins ärenden när han skriver att ”regeringen nu måste agera kring artskyddet”. Det handlar alltså inte om att våra fåglar och andra arter ska få ett bättre skydd utan tvärtom. LRF anser att artskyddet måste försvagas.
Paul Christensson visar att han inte förstår lägets allvar när han skriver: ”Många fåglars nuvarande livsmiljöer har getts ett platsbundet skydd, trots att deras miljöer ständigt återskapas i skogslandskapet.” Nej, Paul Christensson. Det är just detta som är problemets kärna: Miljöerna återskapas inte i skogen. Den skog som växte där tidigare ersätts med något annat. En kalavverkning slår bland annat ut det allra mesta av mykorrhizan, det så viktiga samspelet mellan svampar och träd. När det gäller fåglar och andra djur och växter leder dagens skogsbruk till att många specialiserade arter försvinner. Kvar finns ett betydligt mindre antal anpassningsbara generalister.
Detta står i strid med såväl fattade riksdagsbeslut som de konventioner Sverige skrivit under. Det vet säkert LRF:s Paul Christensson liksom Tidölagets Peter Kullgren och Romina Pourmokhtari. I konsekvensens namn borde därför Sverige löpa linan ut och riva upp de gamla riksdagsbesluten samt lämna de internationella överenskommelserna om biologisk mångfald.
Men finns det någon svensk politiker eller näringslivsföreträdare som har tillräckligt med råg i ryggen för att våga stå upp och säga rakt ut att ”biologisk mångfald är inget vi prioriterar”? Nej, de är alldeles för fega. Tidölaget och delar av näringslivet fortsätter i stället att med intellektuell svaghet tala med kluven tunga.
Anders Wirdheim
ideell naturvårdare