Om fler skötte sin skog så som Mathilda Clausén Wingård gjorde så skulle det inte behövas avsättas så mycket mark för reservat och nationalparker. Hon skriver att hon har certifierat skogen, utfört en rad naturvårdsåtgärder och åtgärder för klimatet, och om hur bra hennes fastighet har blivit. För bra?
Tyvärr fungerar det inte så överlag. All skog är inte certifierad och även om man har frivilliga avsättningar inom ett certifieringssystem så innebär det inget framtida skydd.
Man skulle vilja se en medelväg där det finns områden med produktionsskog som ger den ekonomiska muskeln för skogsägaren och andra områden som har ett skydd och som ger naturvärdet. Allt är inte en fråga om penningar.
Men innebörden i debattartikeln är en annan – detta är mitt och här ska ingen komma och störa. Det drevs tidigare av Eskil Erlandsson (C), det vill säga att äganderätten är hotad. Och att den nu aktuella skogsutredningen tar för stor hänsyn till naturvärdena, trots att man fått igenom att slopa nyckelbiotopinventeringen – en åtgärd som kunde ha räddat många värdefulla naturområden från att omvandlas till död granskog.
När jag som 15-åring tog en brevkurs i ”Skogsbruk” fick jag ett brevsvar som jag i början inte fattade, nämligen att det i framtiden inte bara var det ekonomiska värdet som skulle styra, utan även skogens sociala värden. Nu som 70 plus och efter att regeringen sedan länge har jämställt skogens produktionsvärde med dess natur- och sociala värden inser man ju att det är så.
Under det snart gångna året har det framgått hur viktig naturen är för människor. På parkeringsplatser till naturreservat och nationalparker har det ofta varit fullt. Familjer är ute och går på vandringsleder, utnyttjar bord och grillplatser och upplever livsglädje.
På sådana avsatta områden känner man sig välkommen, vilket man inte alltid gör på mer privat mark, där man ofta möts av vägbommar och skyltar om privat område.
Jag tycker att Mathilda Clausén Wingård ska fortsätta att värna naturvärdena på sin fastighet. Vill hon ha ekonomisk kompensation för det så finns det möjlighet att få det, till exempel genom ett naturvårdsavtal, utan att äganderätten försvinner. Naturvärdena ska inte ses som en risk utan som en tillgång, och formellt skydd av natur ska naturligtvis markägaren få ersättning för.
Vi i Sverige förfasar oss lätt över hur andra länder skövlar regnskog och värdefull natur. Vi har råd att ta tillvara vår natur på annat sätt och det gynnar alla, inte bara markägaren.
Det är inte så hedrande att fortsätta dra upp konflikter mellan skogsbruk och naturvård. Vi måste kunna samarbeta och enas om vad som är bra för oss och för framtiden.
Nils Östen Nilsson
Simlångsdalen
Svar till Mathilda Clausén Wingård, ”Vågar jag öka naturvärdena i min skog?”.