De många personalutköpen, som gjorts inom den kommunala organisationen i Halmstad, har väckt stor uppmärksamhet och det med rätta. Antalet visar ett system. Kritiken har handlat om de kostnader utköpen har medfört för skatte- och avgiftsbetalare, men det finns en långt allvarligare aspekt; demokratin och organisationskulturen.
Kommunen ska vara en politiskt styrd organisation där medborgarna vart fjärde år beslutar färdriktningen och därtill, inte minst via civilsamhällets organisationer och debatt, utövar påverkan. Under mandatperioden ska förtroendevalda i fullmäktige, nämnder och styrelser dra upp program och riktlinjer, samt fatta beslut.
Kommunstyrelsen har ett särskilt ansvar för strategi och organisation. Allt av principiell betydelse eller stor vikt ska beslutas av kommunfullmäktige, en garanti för öppenhet och meningsutbyte. Tjänstemän (ibland benämnda ”tjänstepersoner”) utreder, administrerar och verkställer.
Så här fungerar det inte i Halmstad och problemen har funnits under en lång följd av år. Demokratin har till del blivit en ”Tyckokrati”, inte så mycket dådkraftiga politiska beslut, mer tyckande kring detaljer i tjänstemännens beslutsförslag i ett system där förvaltningen äger dagordningen. Och med hemligstämplad framtidsplanering i bolagen.
Att anställda kan behöva köpas ut är inget unikt, att flera anställda efter varandra på samma befattning, och därtill från angränsande befattningar, köps ut är däremot ett systemfel. Inte minst gäller det när personer som köpts ut gör stor succé i nya anställningar.
De senaste fallen kretsar kring bygglovsverksamheten, men ansvaret för bygglovshanteringen är politisk. Fungerar bygglovshanteringen dåligt så faller ansvaret i första hand de politiskt valda. Det är de politiska uppdragen som är förtroendeuppdrag, inte anställningar i den kommunala förvaltningen.
Vad som nu är ett tydligt mönster, är att utköpen även är åsiktsrelaterade. Det innebär att en del av styrningen är att chefer ska hålla med ledningen, vilket gör tjänstemannaposter till förtroendeuppdrag. Styrande beslut ersätts med personurval med risk för likriktning.
Att ha ett team som håller med är bekvämt, men riskabelt. En person som håller med är en potentiellt farlig person – om alla håller med förloras verklighetskontakten. En hög takhöjd, och sökande av kunskap, ger stabilitet, och innovationskraft, samt underlättar rekrytering av duktiga medarbetare. En lärande organisation ger utveckling. Rädda medarbetare är sällan innovativa.
Rankingresultat verkar ha spelat in i vissa personalutköp, men rankingar är jippon från grupper som vill få särbehandling, ofta resursstarka grupper. Vem har sett en rankinglista över hur kommuner behandlar långtidssjukskrivna? Rankingar är inte demokrati och en god strategi är att slänga rankingar i papperskorgen.
Öppenhet och mångfald ger stabilitet, men enfald är farligt.
Mats Lundkvist
Tankesmedjan Kompassen