På insändarplats i HP (23/9) hävdar Liberalernas Tommy Lundkvist att civilminister Ardalan Shekarabis (S) påstående om att 15 miljarder skattekronor går till övervinster hos privata välfärdsföretag visar att han antingen är okunnig eller att han försöker vilseleda människor.
Efter att ha följt förändringarna i den svenska välfärden under de senaste 25 åren undrar jag om det inte istället är Lundkvist som både är okunnig och vilseledande. Istället för att prata om verkligheten utgår han från nyliberala teorier. Men dessa verklighetsfrämmande modeller har ingenting med den faktiska verkligheten att göra, förutom att försöken att genomföra dem försämrar välfärden, kostar otroliga summor skattepengar och medverkar till en väldig omfördelning från vanliga löntagare och småföretagare till de allra rikaste.
Som stöd för sin tes framhåller Lundkvist förenklade fakta som säger att de offentliga och de privata utförarna får lika mycket per elev i skolan. Men nu är det så att många privata aktörer endast etablerar sig i områden där det är lätt att bedriva verksamhet till låg kostnad, medan det offentliga är tvungna att sköta verksamheten på alla de ställen som det privata inte vill befatta sig med.
Ett än större problem är hur verksamheten organiseras. Låt mig ta två exempel från den privata skolvärlden: Skolan X drivs av en stiftelse vars mål är att förbereda sina gymnasieelever på bästa sätt inför vuxenlivet och de bygger sin organisation utifrån detta mål. Skolan Y är däremot ett riskkapitalbolagsägt aktiebolag vars mål är att generera så stor och snabb ekonomisk vinst som möjligt och de bygger sin organisation utifrån detta mål.
På X använder man i stort hela den skolpeng som eleverna generar till att anställa behöriga lärare och ge dem en rimlig arbetsbörda samtidigt som man är noga med att eleverna har mycket lärarledd undervisning. Man ser också till så att man har tillgång till ändamålsenliga lokaler och en professionell support för lärare och elever - allt för att eleverna ska få hjälp att fokusera på sina studier.
På Y har man däremot krav på 12 procent vinst. Man utformar därför hela sin verksamhet utifrån hur man ska kunna ta ett antal av de miljoner som var avsedda till eleverna och skicka dem till sina aktieägare. Man vet precis vad man måste ha i sin skola enligt lag och vad man kan låta bli. Lärare behövs, men de behöver inte vara behöriga eller ha någon erfarenhet. Det finns inte heller några regler för hur mycket de ska undervisa eller hur många de ska vara i en klass, så det går alltid att lägga till en grupp eller klass. Det där med ändamålsenliga lokaler är inte heller så noga och andra stödfunktioner behövs inte.
Om denna skillnad mellan olika sätt att använda skattepengar är helt ointressant för Tommy Lundkvist och Alliansen så kan de inte med någon som helst trovärdighet tala om att de vill hushålla med våra skattepengar.
