Ungdomar som berättar att de rör sig mindre. Ungdomar som känner sig stressade över att inte få vara i skolan. Ungdomar som vittnar om sämre fysisk hälsa. Ungdomar som går upp i vikt och tappar kontakten med föreningslivet.
Idrottsklubbar som tappar sponsorer. Idrottsklubbar som tappar utövare. Idrottsklubbar som tvingas säga nej till idrottande ungdomar. Idrottsklubbar som tvingas lägga ner sin verksamhet.
Det är dags att börja säga ifrån och inte tysta och snälla sitta och titta på när en hel idrottsrörelse går under. Det är dags att värna om den svenska idrottsmodellen, där mycket bygger på folkhälsa och på ideellt arbete.
Jag har stor respekt för den pandemi som råder just nu och jag tänker varje dag på att det kan hända mig eller mina nära. Absolut. Jag är med på att vi har en smittspridning, iva-fall, död och en belastad sjukvård. Dock tycker jag att restriktionerna slår så oerhört fel i många fall.
Jag representerar fotbollen och varje vecka möter jag unga tjejer som säger sig ha svårt med motivationen eftersom vi ”bara” tränar och inte får spela matcher.
Jag tittar på live-idrott varje vecka på tv och jag hör om inomhusidrotter som tränar 15–16 personer i en inomhushall. På våra 6 000–7 000 kvadratmeter, som en fotbollsplan är, får vi, under eliten, träna i grupper om åtta.
I fotboll tränar man för att må bra. I fotboll tränar man för att man gillar det sociala sammanhanget. I fotboll tränar man för att förbereda sig för match. Att vara åtta per grupp på 6000–7000 kvadratmeter innebär att vi inte kan göra något av det sociala eller tävlingsmässiga.
Fotbollens essens håller sålunda på att dö. Försvinna. Raderas. Om bredden dör så kommer vi heller inte ha någon elitidrott att njuta av, underhållas av eller se upp till.
Jag har läst en forskningsrapport från Malmö universitet som vittnar om unga som minskat sitt idrottande radikalt. Den visar också att ungdomar som lämnar föreningslivet inte återvänder. Idrottsledare jag pratat med vittnar till och med om ungdomar som söker sig till kriminalitet när idrottsrörelsen till stora delar är stängd.
Vad händer om vi inte får en ny generation av föreningsmänniskor? Idrottsföreningarna försvinner givetvis. Inga idrottsföreningar innebär också att en mängd andra näringsidkare får det svårare, och med en ökande arbetslöshet som följd.
Vad som är än värre är att unga människor hamnar i ett utanförskap där de varken får vara i skolan eller i idrotten. Jag vill inte ens tänka på vad pandemin gör med våra unga utan hopp, utan social samvaro, utan fysisk aktivitet och endast ett par datorskärmar som närmsta (o)vän.
Undersökningen från Malmö visar vidare att många ungdomar lägger allt mer tid vid en skärm, med tanke på att många ungdomar också är hänvisade till distansundervisning i skolan. Ungdomar är alltså drabbade på så många olika plan som mycket väl kan generera en passiv generation med såväl psykisk som fysisk ohälsa och då kan vi prata om en enorm belastning på vår sjukvård.
Låt oss i stället lyfta breddidrotten och göra något bra av att det finns publikrestriktioner. Detta skulle kunna vara ett läge där exempelvis damidrotten skulle kunna lyftas fram ännu mer genom att streama matcher till de som vill se. Klubbarna skulle kunna göra amatörproduktioner kring sitt lag och det skulle innebära ytterligare plattformar för exempelvis sponsorer.
Det är dags att vi som är ute på fälten och jobbar säger ifrån. Det är dags att vi fotbollsarbetare gör något för att få rättvisa restriktioner. Ska inte all breddfotboll dö ut så måste vi få börja spela matcher. Nu!
Mina krav:
• Låt oss träna som vanligt men tillåt inget ombyte i gemensamma lokaler.
• Låt oss spela såväl tränings- som tävlingsmatcher men byt om hemma.
Håkan Magnusson
tränare Ängelholms FF dam och mångårigt fotbollsengagemang i Skåne och Halland