Jag är inte virolog, inte heller läkare eller ens biolog. Men jag har varit intresserad av biologi sedan jag var barn och har som journalist arbetat med biologiska frågor under många år.
En sak som jag då har lärt mig är att biologiska skeenden sällan eller aldrig är rätlinjiga. Man kan inte ställa upp en ekvation eller en formel som när det gäller fysik eller kemi. Biologin går sina egna vägar, och de kan ibland verka obegripliga.
Ett mycket talande exempel på detta är det coronavirus som orsakar covid-19 och som förlamat våra samhällen i snart ett år. Detta virus är dessutom helt nytt och uppträder på sätt som inte ens vetenskapen förstår fullt ut.
Många har drabbats så svårt att deras liv inte gått att rädda, men det finns också människor som varit smittade utan att ens ha märkt det. Även när det handlar om att sprida smittan är det stora skillnader. Vissa drabbade har förmodligen inte spridit smittan alls, medan andra varit så kallade superspridare.
Med denna bakgrund känns den pågående debatten om att utkräva ansvar mycket märklig. Många är de politiker, ledarskribenter, artister och andra som är efterkloka. De anser att vi borde gjort si och inte så, men framför allt borde vi ha stängt olika samhällsfunktioner i mycket högre grad än vad som skedde.
De efterkloka verkar ha glömt att stängningar också har många negativa följder, och att det för beslutande myndigheter handlat om att gå en svår balansgång. Dessutom har den nu pågående andra vågen drabbat flera, tidigare hårt stängda länder, minst lika allvarligt som Sverige, som ju länge valde en öppnare linje.
Den segslitna pandemin är så påfrestande att den nu lett till en kollektiv frustration som gränsar till depression. Denna verkar enbart kunna botas med att ledande personer tvingas avgå.
Men jag tror också att det bakom dessa avgångskrav finns en rädsla för att debatten ska riktas mot det som pandemin verkligen blottlagt, nämligen att privatiseringen av den svenska välfärden inneburit att delar av skyddsnätet blivit mycket tunt och mycket sårbart.
För även om vårdpersonal i alla led utfört hjältedåd, har de ofta arbetat med för hårt beskurna resurser. Detta har allvarligt förvärrat virusets följder.
Dessutom har denna snålhet som bedragit visheten inte stannat inom den privatiserade vården: Andra delar av samhället har tagit efter. Kan de, så kan vi, tycks politiker och andra beslutsfattare ha resonerat.
Viktiga samhällsfrågor ska debatteras och analyseras, men det bör göras på ett sansat sätt. Försök också förstå att vi har att göra med ett virus som inte agerar enligt en linje utan tvärtom uppträder oförutsägbart.
Men viktigast av allt är att vi tillsammans klarar krisen och hittar lösningar i stället för att leta förmenta syndabockar.
Anders Wirdheim
journalist