Ett gemensamt språk ger förutsättningar för ett fungerande samhälle. Om ordens innebörd blir oklar eller tolkas olikt uppstår problem. Ett aktuellt exempel är den våldtäktsdom vid Halmstads tingsrätt som ogillats av hovrätten, vilket i sin tur föranlett riksåklagaren uttala stark kritik och hänvisa målet till Högsta domstolen.
Bortsett från allvarliga juridiska frågetecken i den rättsliga processen, sätter det språkliga rabaldret i sammanhanget också ljuset på hur man i vår del av världen håller på att ändra sättet att namnge könstillhörigheten. Vem av oss är kvinna? Och för den delen vem är man? Allt oftare märker vi hur språket förändras och våra ord för biologiskt kön inte nödvändigtvis betyder vad de i verkligheten representerar.
Könsidentitet anses av en minoritet vara en social konstruktion utan biologisk koppling och majoriteten av befolkningen bör anpassa sig till ett nytt språkbruk. Sjukvårdens 1177 har därför i vissa regioner valt att ersätta ”kvinna” med begreppet ”livmoderbärande person” i akt och mening att inte kränka transpersoner eller andra personer, som är ideologiskt engagerade i normkritik och identitet.
Den här frågan borde få större uppmärksamhet, eftersom regeringen inom kort förväntas presentera sin version av en ny lag om könstillhörighet. Lagförslaget är ett arvegods från den förra regeringen.
Paketet innehöll ursprungligen uppseendeväckande tankegångar från tidigare socialminister Annika Strandhäll (S) och tidigare kulturminister Alice Bah Kunke (MP), som föreslog att barn från 15 års ålder självständigt skulle få besluta om kirurgisk och medicinsk könskorrigering. Lagrådet och flera remissinstanser avstyrde tack och lov detta inkännande upptåg från två ivriga lagstiftare i tiden.
Tidsandan är nämligen sådan att social konstruktion och självupplevd identitet anses trumfa verklighetens snäva förutsättningar. All kunskap, också grundläggande biologi om barns mognad till vuxenlivet och om livets fortplantning, anses vara relativ och väger lätt om individens magkänsla säger något annat. I sammanhanget är det viktigt att skilja begreppet könsidentitet från sexuell läggning. Med tanke på vårt beroende av personnummer blir det naturligtvis praktiska problem inom förvaltning och sjukvård i ett samhälle där kön är en social konstruktion. Man måste också fråga sig i vilken utsträckning den personliga integriteten hotas om nya koder införs.
Denna del av samhällsutvecklingen skulle kunna betraktas som ett exempel på ”missbruk” av liberala friheter i vår del av världen, där vi dåligt förvaltar arvet efter upplysningen. De individuella friheterna har till den milda grad utvecklats att superindividualister i olika sammanhang endast tycks känna samhörighet med sin minoritetsgrupp. Andra minoriteter och majoriteten förefaller vara obehöriga och upplevs i värsta fall som hotfulla och kränkande. Den egna gruppen har alltid tolkningsföreträde. Aldrig, tycks det, önskar man sig vara del i en större gemenskap.
Vårt samhälle brottas med stora och svåra samtidsfrågor med avgörande betydelse för vår framtida gemenskap och civilisation. Så strävar vi till exempel och finna former att inkludera 20 procent av befolkningen med bakgrund i andra kulturer i denna gemenskap. Allt fler inser att ett gemensamt språk och gemensamma normer och dygder är avgörande för en fredlig utveckling av vårt samhälle och ett framtida sammanhållande ”vi”.
Om vi då avvecklar vårt modersmål och förståelsen för olika ords betydelse kommer naturligtvis heller inte stora delar av våra invandrare att förstå vårt språk, vår kultur och vårt sätt att tänka. Vi alla riskerar förlora tilliten till grundläggande begrepp som kunskap, normer och dygder. Då hjälper kanske inte SFI eller grundkurs om svenskt samhällsliv.
Per Herrström
Halmstadbo