I takt med demokratiseringen av vårt land har relationen mellan patient och läkare alltmer styrt mot partnerskap och samarbete. Förändringarna innebär att en auktoritär läkarroll stegvis ersatts med ett auktoritativt (vederhäftigt) förhållningssätt, som i bästa fall innebär att patienten får förtroende för sin läkares yrkeskunskaper.
Detta är en viktig del av det som kallas evidensbaserad medicin. Sjukvården är således i vår tid fast förankrad i naturvetenskapen.
Trots makalösa framsteg inom de medicinska vetenskaperna måste de nya kunskaperna kombineras med det som ryms inom begreppet ”läkekonst” för att sjukvården ska fungera för patienterna och folkhälsan. Läkarens diagnostik bygger dels på tolkning av patientens subjektiva symtom och föreställningar, dels på de eventuella tecken på sjukdom som kan påvisas genom kroppsundersökning, blodprov, röntgen och många andra metoder för att inhämta biologiska data om patienten.
Sjukdomstecknen är alltså det objektiva och mätbara medan symtomen är det subjektiva och speglar patientens upplevelser. Kropp och själ. Dessa båda storheter är i ständigt samspel i sjukvårdens värld och djupt präglade av den kristna dualismen eller sönderdelningen av människan i det förgängliga (kroppen) och det eviga (själen, psyket). Läkekonstens uppgift blir att i sitt sammanhang försöka skapa helhet av dessa båda delar.
Tecken och symtom utgör de byggstenar som läkare använder för att ställa en diagnos, som i sin tur är en förutsättning för ändamålsenlig behandling. Samspelet mellan dessa byggstenar kan i det dagliga livet uppträda i följande fyra kombinationer.
1. Det finns både symtom och tecken som överensstämmer med varandra och diagnosen är som regel konfliktfri och ibland lätt att ställa till exempel vid en höftfraktur. Patientens smärta och förlorade funktion i ena benet överensstämmer med bilden vid röntgenundersökning.
2. Det saknas både symtom och tecken. Denne person är frisk och ska inte göras till patient genom charlataners eller kommersiella krafters påverkan.
3. Det saknas symtom men finns tecken. Dessa grupper av personer kan bli föremål för omsorgsfullt utformade metoder för screening till exempel mammografi.
4. Det finns symtom men inga tecken. Typfallen är psykiatrisk sjukdom där symtomen är avgörande och egentliga kroppstecken ofta saknas eller är ospecifika. Till denna kategori räknas också de tillstånd som brukar betecknas som somatisering eller psykosomatiska med olika inslag av ångest. De flesta av oss har upplevt att känslor tillfälligt kan sätta sig i kroppen och utlösa symtom därifrån. Mer långdragna eller ofta återkommande besvär av det slaget kan ibland betecknas som sjukdom. Ganska ofta misstänker dessa patienter att en viss typ av exponering utlöst besvären. Medicinhistorien är full av exempel. I flera fall har funnits misstanke mot kända potentiella gifter till exempel gengas under krigsåren. Under 1980-talet befarades att tandamalgam kunde orsaka sjukdom bland hundratusentals individer i Sverige genom minimalt läckage av metalliskt kvicksilver, som vid yrkesmässig exponering genom inandning i höga doser definitivt var farligt. Liknande farhågor har i vårt land drivit föreställningar om medicinska risker av bland annat elektriska fält, bildskärmar och mobiltelefoner. Antalet symtom vid dessa tillstånd är ofta mycket stort och snarlika oavsett vilken exponering som förmodats vara utlösande faktor. I modern tid förefaller massmedial spridning ha varit betydelsefull. Man får inte glömma att det kan dyka upp helt nya sjukdomar med en biologisk orsak som till exempel extremt tidig debut av demens bland unga homosexuella män i början av 1980-talet, vilket senare kunde knytas till HIV, som då var en okänd infektionssjukdom men visades sig skada nerv- och immunceller.
Som framgår kan diagnostik och behandling vara mycket krävande för både läkare och patient. I HP:s aktuella artikelserie beskrivs att tillstånd som till exempel fibromyalgi kan få ett gynnsamt förlopp, om patienten förmår ta saken i egna händer. En intervjuad kvinna har funnit ett eget förhållningssätt till sitt lidande och ser inte längre något behov av kontakt med sjukvården.
All denna egenmakt över sitt mående är beundransvärd. Många som drabbats av psykosomatiska tillstånd förefaller ha en liknande kapacitet och man skulle önska att fler kunde återerövra den kraften med eller utan vårdgivares hjälp för att slippa vara patienter. Och i den bästa av världar förbättra sina liv utan konflikt med sjukvården, som är satt att bota, lindra och trösta efter bästa förmåga.
Per Herrström
läkare