Anorexia nervosa är en ätstörning som innebär att den sjuka svälter sig själv för att gå ner i vikt. Det är enligt Hjärnfonden den dödligaste psykiatriska sjukdomen och utmärker sig ofta genom kraftig viktnedgång.
För den som är sjuk kretsar tankarna ständigt kring rädslan av att väga för mycket och oron för att se ”tjock ut”. En av tio sjuka dör till följd av sjukdomen.
Louise Falk fyller 43 år i höst. Hon gick i nian när hon insjuknade i anorexia. Då visste hon inte än att hon skulle få kämpa mot sjukdomen i 24 av sitt liv.
Jag vet att jag hade sådana tankar redan när jag var åtta år
Viktnedgång, lycka och övergrepp
Efter tre veckor av influensa hade 15-åriga Louise gått ner i vikt och tankarna om att fortsätta viktnedgången satte fart.
– Jag hade alltid velat gå ner i vikt, men aldrig lyckats tidigare. Jag vet att jag hade sådana tankar redan när jag var åtta år, men det var inget som någon utåt hade märkt av, säger Louise Falk.
Det finns många orsaker till att en person drabbas av anorexia. Låg självkänsla, ett sätt att hantera ångest, samhällets ideal och andra sociokulturella faktorer, är några av dem. Ofta är det en kombination av flera olika faktorer som leder till att en person drabbas.
– Dels hade jag en mamma som i princip alltid hade bantat och en släkt som var väldigt viktfokuserad. Jag växte upp och hörde att de kopplade viktnedgång med lycka. Man skulle gå ner i vikt och man skulle ej vara nöjd med sig själv, berättar Louise.
Jag var med om övergrepp när jag var liten
När hon flera år senare började gå i terapi bubblade även andra faktorer upp till ytan. Dålig självkänsla och en svår relation till sin mamma, samt minnen av övergrepp från barndomen kom fram.
– Jag var med om övergrepp när jag var liten, av andra barn som var äldre. Det var det som blev sista pusselbiten i min resa. Tankar som ”varför tycker jag inte om mig själv?”, någonstans måste de ju komma ifrån, säger Louise.
Genom att sluta äta bedövade hon allt som var jobbigt, men istället kom sjukdomen och tog över hennes liv. Louise fick som 15-åring kontakt med sjukvården efter att hennes kompisar larmade till lärare. De kontaktade hennes föräldrar om att Louise helt slutat äta.
”Det var först efter flera år av svält det syntes utåt”
Trots att Louise fick vård blev hennes sjukdom bara värre och värre. Hon tror att hennes tillstånd, att hon till en början inte såg underviktig ut, gjorde att sjukvården inte tog hennes ätstörning på allvar.
– Det var först efter flera år av svält som det syntes utåt. Då behövde jag inte längre förklara att jag inte mår bra. Min upplevelse är att det var väldigt stort fokus på vikt, att ”om du har en ätstörning ska du se ut som ett skelett”, men det är också hur man tänker och känner. Det är tankegången som är farlig, säger Louise Falk.
Nu när jag är frisk kan jag se tillbaka och inse att det inte var riktigt en behandling jag fick. Det var bara pumpa upp i vikt
Fokuset från vårdens sida var att kolla vikten. Men ätstörningen fortsatte – och en dag höll Louise hjärta på att stanna.
– Då fick jag läggas in och sondmatas genom en slang. Nu när jag är frisk kan jag se tillbaka och inse att det inte var riktigt en behandling jag fick. Det var bara ”pumpa upp i vikt” och ”vad väger hon?”, inte ”hur mår hon?”. Det är inte bara vikten som spelar någon roll, det är hur man tänker kring mat och allting, säger Louise.
Svårt för närstående att beröra ämnet
Louise Falk berättar att vägen till att bli frisk och fri ser olika ut, men att vända sig inåt och förstå varför man mår som man gör är nyckeln.
– Man ska gilla att vara i sig själv. Det var hela tiden det inre jag behövde jobba med, det yttre var för mig ett sätt att visa för omgivningen att jag inte mår bra, förklarar hon.
Det är som att du får en demon i dig
Hon beskriver ätstörningsproblematiken som att sjukdomen gör en kluven. En sida vill ha hjälp och prata om allt det jobbiga, medan den andra sidan inte vill bli ifrågasatt.
– Det är som att du får in en demon i dig. En annan person som tar över ditt inre och inte vill bli avslöjad, berättar Louise och fortsätter:
– Jag tänker också att det är ett missbruk, ett slags självskadebeteende. Jag la allt det jobbiga jag kände i maten, och genom att inte äta fick jag kontroll. När jag åt började jag känna igen och jag kunde inte hantera det.
Vändpunkten: ”Jag hade så mycket drömmar”
För Louise blev ätstörningen en ond cirkel. Vändpunkten kom när hon var i 20-årsåldern. Då var hon så sjuk efter flera år av svält att hennes tår hade börjat ruttna. Kroppen var luden av kroppsbehåring för att försöka behålla temperaturen – och hennes mens var helt borta.
– Jag kunde inte göra allt som jag ville. När jag kom till behandlingshemmet började de prata mer om näringslära, vad kroppen behöver för att fungera. Vi pratade också om livet och jag fick frågan ”vill du ha det här livet om fem år?”, och det ville jag inte, berättar Louise Falk.
Insikten om att hon inte levde sitt liv till fullo började krypa sig inpå. Louise var 23 år, var sjukskriven och bodde hemma. Dagarna var fyllda av psykolog- och läkarbesök.
– Jag hade så mycket drömmar. Jag ville ut och resa och vara med kompisar, men jag varken fick eller kunde göra de sakerna på grund av min sjukdom. Då blev jag trött på den.
Idag är Louise Falk frisk sedan många år och helt fri från tankar kopplade till ätstörningen sedan fyra år tillbaka. Men vägen hit var lång.
– 1995, när jag var sjuk, fanns det inte så mycket hjälp. Då hade jag velat ha någon som sa “jag har också varit sjuk, men jag är frisk idag”, för när jag växte upp fanns det inget hopp, säger Louise Falk.
– Alla sa alltid att det hängde på mig, men riktigt så enkelt var det inte. Jag behövde ju rätt redskap för att vända alla tankar och bli frisk, och nu även fri.
Tips till anhöriga
Louis är idag volontär för föreningen Frisk & Fri som vänder sig mot personer drabbade av ätstörningar och deras anhöriga. Göteborgs lokalavdelning riktar sig till Halland.
Prata till den friska personen!
Anhöriga till personer drabbade av ätstörning faller ofta mellan stolarna. Det kan vara både påfrestande och svårt att veta hur du ska bete sig kring den som är sjuk.
– Se den riktiga personen. Prata inte bara med den ätstörda. Tjata inte och fastna inte vid sjukdomen. Vad tycker personen är kul att göra? Prata om intressen! Prata till den friska personen!
För Louise var hennes lillebror ett stort stöd. Han fokuserade på henne och inte på sjukdomen.
– Han fångade upp det friska i mig. Han fick mig att skratta och tänka på allt som är kul. Att det är därför jag lever.
LÄS MER:Ätstörningar kryper ner i åldrarna: ”En ökning på 25 procent bland barn”
LÄS MER:Projektet kring ätstörningar: ”Föräldrarna är de enda som kan hjälpa”
Fakta: Tecken på anorexia nervosa
• Du tänker hela tiden på vad du ska eller inte ska äta.
• Du är mycket rädd för att öka i vikt.
• Du får ofta kommentarer om att du är för smal.
• Du tycker att du är för tjock oavsett vad andra säger.
• Du har förstoppning och ont i magen.
• Du fryser mycket, har svårt att somna och vaknar sällan utvilad.
• Du har inte längre lust att göra sådant som du tidigare brukade tycka om att göra.
• Du känner att du måste hålla igen med vad du äter för att hindra att öka i vikt.
Tänk på att det kan vara svårt för den sjuka att själv se att hen behöver hjälp. Ofta är det folk i personens omgivning som reagerar på att hen har minskat för mycket i vikt eller ändrat sina matvanor.
Det är viktigt att söka professionell hjälp.
Källa: 1177
Fakta: Sök hjälp här!
Du som är under 18 år kan kontakta en ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin, bup.
Om du är över 18 år kan du boka tid på vårdcentralen, psykiatrisk mottagning eller på företagshälsovården där du arbetar. I Halland kan du vända dig till ungdomsmottagningen tills du fyller 24 år.
I Halland finns ätstörningsmottagningar i Halmstad och i Varberg.
Du kan alltid ringa och få sjukvårdsrådgivning på telefonnummer 1177. Där kan du få hjälp med var du kan söka vård.
