Syskonen John och Linnea Larsson har en tennisbakgrund i bagaget men spelar numera den populära sporten padel.
För John har padeln lett till tre SM-brons hittills i tävlingskarriären och både John och Linnea tillhör Halmstad Padel clubs elitlag.
Men att det skulle bli just padel som fångade deras intresse var ingen självklarhet.
De första gångerna John provade på sporten var nämligen ingen höjdare enligt honom själv. Tillsammans med sin äldre bror Andreas Lindbergh – SM-guldmedaljör tillsammans med Halmstad BTK – och storasyster Linnea kom John i kontakt med padel under en utlandssemester.
– Vi var på en syskonresa när jag var 18 år gammal och mitt uppe i tennisen och satsandet. I samma period utvecklades jag mycket inom tennisen och tog många steg och närmade mig dem jag alltid legat efter. Men där och då testade vi lite padel i Alicante, säger John och fortsätter:
– Vi fattade ingenting. Vi lånade rack och bollar och betalade för banan och så gick vi in och spelade singel mot varandra på en helplan. Vi servade i rutorna och tänkte hur ska vi kunna ta bollen när den kommer så snabbt och banan är så kort?
Padel – en jättekonstig sport
Killarna kände inte till spelet, kollade inte upp reglerna utan testade tennisregler på banan.
– Första matchen vi spelade var jämn och jättekul och vi tänkte att det här var den roligaste sporten i hela världen. När vi spelade nästa gång insåg vi att om vi bara spelar bollen lite mer i hörnet finns det ingen chans att man hinner upp den för att banan är så kort. Så vi spelade bara ut i hörnen, säger John.
– Ni visste inte att man kunde använda väggarna på den tiden…, säger Linnea.
– Nej, och sedan tyckte vi inte att det var kul längre utan kände att padel var en jättekonstig sport, säger John.
Han säger att första gången de spelade padel var rolig, andra gången märklig och tredje gången ännu märkligare eftersom det inte gick att ta bollen.
– Själv fick jag stå på balkongen under semestern och titta på. Jag fick nog inte vara med eftersom jag var så dålig, säger Linnea lite dröjande.
Men om du hade varit med hade det ju varit två spelade på åtminstone en sida...
– Du var inte för dålig, protesterar John.
– Hade du varit med hade vi nog rett ut det. Då hade du fått ta halvplan och helt plötsligt hade vi spelat padel.
Tävlar för första gången
Åtta år senare kom John i kontakt med sporten igen när Ringenäs golfklubb byggde Halmstads första padelbana.
– Då insåg jag att man bara kan spela dubbel ihop med någon eftersom man inte kan täcka hela banan själv och då blev det otroligt roligt att spela igen, säger John.
Resten är historia och nu spelar både John och Linnea padel i Halmstad Padel club.
För Linnea innebär det att hon för första gången tävlar i en sport, mycket på grund av att hon började sent med tennisen och aldrig riktigt fick chansen att prova på tävlingsspel.
Hon började spela för tre år sedan och har utvecklats mycket sedan första padelslaget.
– Just att kunna åka på tävlingar tillsammans med John är så himla roligt. Jag följer alltid med honom, kan jag tävla själv så gör jag det, annars åker jag gärna med och tittar och stöttar John, säger hon.
Det gemensamma intresset har dessutom gjort att både John och Linnea numera tillhör Halmstads elitlag i padel.
– Vi skulle ha spelat i lag-SM tillsammans, men det ställdes in. Jag har ju spelat lag-SM sedan det startade och har alltid känt att det vore kul om syrran tillhörde det andra laget. Nu gör hon det och då blev inte tävlingen av på grund av pandemin, säger John.
– Det var jättetråkigt, men tävlingen kanske blir av framöver. Förhoppningsvis. Men då gäller det ju att man fortfarande platsar och får vara med. Jag är otroligt stolt och glad över att ha kommit med i elitlaget för konkurrensen är stor och det är väldigt många duktiga tjejer som spelar i Halmstad, säger Linnea och fortsätter:
– Det är en bra jämn nivå och man får verkligen kriga för sin plats.
Nära relation till varandra
Syskonen hjälper till och stöttar varandra när de är iväg på tävlingar.
– Du säger att du blir lugn när jag är med på en tävling, säger John.
– Jag blir definitivt väldigt lugn när du sitter bredvid när jag tävlar själv. Jag är inte så tävlingsvan och mina nerver är kanske inte alltid de bästa, erkänner Linnea.
Det gemensamma idrottsintresset har också gjort att John och Linnea kommit varandra närmare.
– Vi har fått en väldigt nära relation med tanke på padeln. Även om vi hade en nära relation redan innan har vi knutit an ännu mer nu. Det är jättespeciellt och tyvärr tror jag att man tar lite för givet att alla har det så, men det är nog få förunnat att ha så otroligt starka band som vi har. Vi spelar gärna ihop och vi blir aldrig osams över något, det spelar ingen roll hur mycket vi umgås eller gör saker ihop, säger John och får medhåll av sin storasyster.
– Det är så kul att ha ett gemensamt intresse och jag tror aldrig att vi skulle kunna bli arga på varandra.
Största stöttepelaren är pappa Bengt-Åke
De tre syskonen Larsson har alltid varit tajta och följt varandra, både på och utanför idrottsplanen.
Mycket tack vare pappa Bengt-Åke Andersson och mamma Inga-Lill Larsson som har varit syskonens stöttepelare genom idrottskarriärerna och de civila valen i livet.
– Mamma är inte så sportintresserad i grunden men pappa har alltid berättat om sin uppväxt och sin tennis och han har alltid velat ge oss det han aldrig fick. Att stränga rack på den tiden var jättedyrt och hans föräldrar prioriterade aldrig att han skulle få spela tennis, säger John.
– Han har kört oss till träningar och tävlingar och alltid gett oss möjligheten att göra det vi tyckte var roligt, oavsett vad det kostade eller vad det tog i tid. Där han man verkligen pappa att tacka för alla timmar han har kört oss fram och tillbaka mellan Smålandsstenar, där vi är uppväxta, och Halmstad.
Man måste ju ändå säga att ni syskon även betalat tillbaka lite till era föräldrar. Ett SM-guld för Andreas i bordtennis och tre SM-brons för John i padel.
– Ja, det får man väl säga. De tycker det är roligt att vara med och titta när vi tävlar, säger John.
– De har alltid varit med. Även när vi bara har tränat så har de kommit till hallen och tittat på oss. De tycker att det är så kul och är så otroligt stöttande i det vi gör, säger Linnea.
Läs mer:
Idrottsfamiljen del 1: Åsa och ”Tickan” – ett oslagbart vinnarteam
Idrottsfamiljen del 2: Kärlek på distans för elitidrottsparet
Idrottsfamiljen del 3: ”Lyxigt att hon vill hänga med sin mamma”
Idrottsfamiljen del 4: Håkan Svensson: ”Att Rasmus får ta på sig den tröjan är häftigt”
Idrottsfamiljen del 5: Pärna – Halmstad Hammers egen succéfamilj
Idrottsfamiljen del 6: Ulrika valde bort en egen karriär – för att stötta förre världsstjärnan
Idrottsfamiljen del 7: Succéspelarens mamma: ”Jag var både mamma, caddie och tränare”
Idrottsfamiljen del 8: Ulrika Andersson om livet med Sveriges förbundskapten
Idrottsfamiljen del 9: Nellie Andersson har pappa som tränare i HBK: ”Får väga orden”
Idrottsfamiljen del 10: Anorexian stärkte idrottsparet Amandas och Jonathans förhållande
Idrottsfamiljen del 11: ”Att heta Untersteiner har till 99 procent varit en fördel”
Idrottsfamiljen del 12: Sonen är Sofias och Simons nya guldklimp i livet
Idrottsfamiljen del 13: ”Jag tränade min första klubb när jag var tolv år”
Idrottsfamiljen del 14: Brödernas trasiga relation läkte – tack vare sporten: ”Allt släppte”
Idrottsfamiljen del 15: Louise förlorade båda sina föräldrar – nu är morfar den store supportern
Idrottsfamiljen del 16: Bandyfamiljen som kämpar för sportens överlevnad
