Louise förlorade båda sina föräldrar i cancer – nu är morfar den store supportern

Vintern 2021 har varit långt ifrån en vanlig vinter.

Samtidigt som vi har gått igenom en av de kallaste januari de senaste 30 åren har den organiserade idrotten under elitnivå i stort sett stått stilla.

Allra mest påtagligt har det varit för inomhusidrotterna som inte fått vara inomhus ens för att träna under pandemin.

Louise Lilja beskriver ett handbollsliv som de senaste månaderna har handlat väldigt lite om just handboll.

– Det händer inte så mycket. Man försöker kolla så mycket handboll som man kan, det har ju varit VM, på tv. Men vi tränar själva, träffas inte speciellt mycket och någon enstaka gång i veckan har vi försökt att i alla fall träna gemensamt utomhus genom att springa på Galgberget och i Aleskogen, säger Drotts 24-åriga niometersspelare.

Den senaste handbollsmatchen spelade Louise och lagkamraterna i oktober. Sedan stoppades säsongen efter bara fem omgångar.

Hur ser livet ut när handbollen försvinner?

– Det blir väldigt tomt. Man försöker fylla livet med annat och det är inte helt lätt. Jag har spelat handboll sedan jag fyllde fem så det här har varit min vardag länge. Det är många kvällar som blir tomma.

Louise vann JSM-guld med Sävehof

Louise växte upp i Hisings Backa.

Att det blev handboll berodde mycket på att hennes äldre bror Marcus (numera tränare för Backas damlag) spelade och Louise brukade följa med för att se brodern spela matcher och turneringar.

– Sedan var mamma och pappa intresserade också så det var ganska naturligt att det blev handboll. Jag testade lite fotboll, men handboll var ganska självklart.

När hon var 14-15 år började hon spela i damhandbollsgiganten Sävehof. Tiden i storklubben var framgångsrik och toppades med JSM-guldet 2015.

Men det krävdes också en hel del uppoffringar.

– Det var en helt annan kultur. Man andades handboll i den föreningen och det har nog bidragit mycket till min utveckling. Det går inte att säga att man ska gå på kalas eller att mamma fyller år utan man är på träningarna och gör allt man kan, berättar Louise.

Men att nå A-laget i Sävehof är svårt och få lyckas gå hela vägen.

– Vi hade tre-fyra stycken i vårt juniorlag som gjorde det och då tog vi ändå SM-guld så vi var bäst i vår ålder. Det är inte lätt att göra det.

Det första seniorlaget blev i stället Skara där Louise fick känna på spel i högsta ligan, SHE, innan hon flyttade vidare till Halmstad och HK Drott för 3,5 år sedan.

Förlorat båda föräldrarna i cancer

Men det som skulle bli början på ett nytt kapitel utvecklades i stället till en av de tyngsta stunderna i livet.

Louises mamma Tency drabbades av hudcancer och gick bort under våren 2018 efter en tids kamp mot sjukdomen.

– Det tog rätt hårt på mig för jag hade precis flyttat ner till Halmstad när mamma blev sjuk. Hela halvåret innan hon gick bort var mitt första år här. Jag missade en hel del träningar och även matcher på slutet. Det blev en rätt söndertrasslad säsong, minns Louise som under våren flyttade hem till sin mamma för att vara nära henne.

Alla som förlorat en förälder vet hur jobbigt det kan vara.

För Louise var det andra gången som den förrädiska sjukdomen tog en förälder ifrån henne.

Sex år tidigare, när hon var 16 år, förlorade hon även sin pappa Åke i prostatacancer.

– Vare sig jag eller min bror såg så mycket av pappas sjukdom. Det var mest mamma som hade koll på allt så vi blev rätt skonade från att se det värsta som det innebär, minns Louise.

– På så sätt har det varit två olika sjukdomsbilder för med min mamma var det jag och min bror som fick ta hennes roll för henne när hon blev sjuk.

Både Åke och Tency var väldigt engagerade i Louise handbollsliv och brukade finnas med på läktarna.

– Pappa var med överallt på träningar och matcher och både mamma och pappa var med på turneringar.

Morfar Jerrie är Louise stora supporter

Det tomrummet – och stödet – har i stället fyllts av Louises morfar Jerrie.

– Det har blivit väldigt tomt att inte kunna ha dem (mamma och pappa) på läktaren och inte prata handboll med framför allt pappa. Den rollen har morfar tagit ännu lite mer.

Jerrie fyller 85 år senare i år och har själv en bakgrund i handbollen, han tränade tidigare Aranäs damlag. Innan coronapandemin brukade han och Louises mormor åka ner från hemmet i Kungsbacka för att heja på barnbarnet när hon spelade i Halmstad arena. Jerrie var även med när Louise flyttade in i sin lägenhet i Halmstad.

– Han är väldigt snäll och omtänksam och bryr sig om allt och alla. Han är väldigt intresserad av både mitt och Marcus liv och gillar när vi hör av oss. Tyvärr kan vi inte träffas så ofta nu när det är som det är, säger Louise.

Att Jerries intresse är stort märks. Louise berättar att han för statistik på henne – och alla lagkamraterna. Något hon inte visste om först. Och som ett brev på posten brukar det även komma feedback.

– Han säger vad han tycker och vad som kan bli bättre. Ibland får man kanske lyssna med ett öra bara. Det var länge sedan han själv spelade handboll, skrattar Louise.

Efter varje säsong i Drott har hon fått en lapp om hur många mål hon har gjort och hur hon skött sig – i morfars ögon.

– Ibland även i mitten av säsongen. Förra året var ingen jättebra säsong så då ville jag knappt ha det där pappret, men det kom ändå, säger Louise med ett litet leende.

Den här säsongen har Jerrie dock inte kunnat vara på plats i Halmstad alls vilket Louise beklagar.

– Det är väldigt tråkigt. Både han och mormor tycker att det är väldigt roligt. Vi har bara träffats en eller två gånger i vinter snabbt utomhus.

Säsongen kan starta i mars: ”Ingen tid för misstag”

Att morföräldrarna ska kunna närvara någon match den här säsongen får nog tyvärr ses som osannolikt.

Däremot lever hoppet om att säsongen ska kunna slutföras – där Drott jagar ett avancemang tillbaka till Allsvenskan.

– Kommer vi igång i början av mars så blir det väl sex matcher. Då finns ingen tid för misstag. Då behöver vi vinna alla matcherna, slår Louise fast.

Lyckas Drott med det kan nog Louise Lilja räkna med att feedbacken kommer vara roligare än i fjol när morfars lapp så småningom dyker upp.

Här kan du läsa alla tidigare delar i HP-sportens artikelserie Idrottsfamiljen:

Del 1:

LÄS MER:Åsa och ”Tickan” – ett oslagbart vinnarteam

Del 2:

LÄS MER:Distansen är inget hinder för Anton och Taylor

Del 3:

LÄS MER:”Lyxigt att hon vill hänga med sin mamma”

Del 4:

LÄS MER:Idrottsfamiljen: Guldvinnaren Håkan Svensson trivs som fotbollspappa: ”Aldrig behövt driva på”

Del 5:

LÄS MER:Pärna – Halmstad Hammers egen succéfamilj

Del 6:

LÄS MER:Ulrika Andersson valde bort en egen karriär – för att stötta förra världsstjärnan

Del 7:

LÄS MER:Succéspelarens mamma: ”Jag var både mamma, caddie och tränare”

Del 8:

LÄS MER:Ulrika Andersson om livet med Sveriges förbundskapten

Del 9:

LÄS MER:Nellie Andersson har pappa som tränare i HBK: ”Får väga orden”

Del 10:

LÄS MER:Anorexian stärkte Amanda och Jonathan som par

Del 11:

LÄS MER:”Att heta Untersteiner har till 99 procent varit en fördel”

Del 12:

LÄS MER:Sonen är Sofias och Simons nya guldklimp i livet

Del 13:

LÄS MER:”Jag tränade min första klubb när jag var tolv år”

Del 14:

LÄS MER:David och Ola Jacobssons trasiga relation läkte – tack vare kampsporten

TEXT

Fredrik Jonsson

fj@hallandsposten.se