Duns. Ljudet är mycket tydligt och överraskar alla i rättssalen. Det är under första rättegångsdagen av det omfattande målet där fyra personer, däribland Jan Widikson, står åtalade för grov skadegörelse, misstänka för skogsskövlingen i Tylösand för två år sedan.
Själva huvudförhandlingen har inte inletts utan det handlar till en början, den första rättegångsdagen, mest om formalia. Bland annat avhandlas de senaste inkomna handlingarna från Halmstads kommun och detta leder i sin tur till frågan om rättegången ska skjutas upp så att försvaret får möjlighet att svara på kommunens svar.
Då hörs en ljudlig duns, som från ingenstans. Jag sitter bra till och noterar direkt att det är en fågel som flugit in i ett av fönstren högst upp vid taket, och ser den flyga iväg. Det är en duva.
Det blir några förvirrade miner inne i rättssalen varpå rättens ordförande Pia Johansson fattar sig snabbt och säger: ”Det var bara en fågel”. Därmed återgår ordningen på ett ögonblick till det normala.
Ändå är det som att duvan hänger sig kvar i mina tankar, den blir en påminnelse om att det finns en värld utanför rättssalen. Det är vad som händer därute, i verkligheten, som är det väsentliga. Visserligen handlar rättegången om just denna verklighet, men den följer en annorlunda logik.
Två år efter den mycket uppmärksammande skövlingen av strandskog i Tylösand är det så dags för rättegången att ta vid. På den ena sidan sitter de tilltalade med sina försvarsadvokater, och på den andra sidan åklagarna samt kommunens företrädare. Längst fram sitter de två lagmännen samt de fyra nämndemännen som tillsammans utgör domstolen.
Vad som kort kan sägas är att åklagarsidan har den tunga bevisbördan i att visa vad som har hänt och vem som har gjort det. Omvänt vill – och ska – de fyra försvarsadvokaterna se till sina klienters bästa. Kan man peka på tveksamheter eller luckor i åklagarens bevisning, så lär försvaret också göra det. Bevisbördan är med andra ord inte lika tung. Men varje mål har så klart sin egen logik beroende på vad det finns för bevisning.
Det var som sagt mycket formalia inledningsvis av rättegången i torsdags. Det fanns också en rimlig invändning från försvarets sida som lyftes. Stämningsansökan från åklagaren, det vill säga åtalet, var inte helt tydligt med vad alla de fyra åtalade misstänks ha gjort var och en för sig. Som det uppgavs från en av advokaterna behövde den konkretiseras och individualiseras.
Detta gjordes också av åklagaren Klas Lundgren som i första hand yrkade på grov skadegörelse för alla de åtalade, och sedan framförde olika andrahandsyrkanden mot de tilltalade.
Vad var då de stora nyheterna efter första dagen? De var två till antalet. Först och främst drog Halmstads kommun tillbaka skadeståndsanspråket för tre av de åtalade så att nu bara är den huvudmisstänkte, Jan Widikson, som kommunen begär ett rekordstort skadestånd av på cirka 20 miljoner kronor.
Den andra nyheten var att Widiksons försvarsadvokat, Lars Kruse, flaggade för hans klient ska komma med en ny förklaring till den skövlade skogen, att det var en icke namngiven person som gått för långt i sitt uppdrag med att ”röja” upp området. Som sagt, en försvarsadvokat har till uppgift att se till sin klients bästa.
Det finns olika roller i en rättegång. Finns det stickspår att följa lär försvarsadvokaterna lyfta fram dem, medan åklagaren har att följa den raka linjen, det vill säga att ställa det bortom alla rimliga tvivel om vem som utfört den aktuella gärningen.
Det är viktigt att inte glömma bort vad en rättegång faktiskt handlar om. Det finns en verklighet utanför rättssalen, en verklighet som en duva påminde om på rättegångens första dag.
Där ute finns ett samhälle där individen måste ta ansvar för sina handlingar. Så är det tyvärr inte alltid.
Förhandlingarna återupptas på tisdag den 8 september i nästa vecka. Fortsättning följer.
LÄS MER:Två års färd mot rättegång om skogsskövlingen
LÄS MER:En ledarsida är inte opartisk – den ska ta ställning
LÄS MER:Från rymden kan ingen dölja vad som hände i Tylösand
