Cuphjälten Jesper Mattsson: ”Hela den våren var lite magisk”

25 maj 1995. Cupfinalen kunde ha börjat bättre. I vårvärmen på Gamla Ullevi prickade Marco Ciardi in 1–0 för AIK, tränat av två blivande förbundskaptener i Hasse Backe och Erik Hamrén, med en halvvolley i den 27:e minuten.

Men 1995 var ett speciellt HBK-år.

Vad få visste i det läget var att matchen i Göteborg skulle bli startskottet på en ny storhetstid för klubben.

Det tog tre minuter. Sedan skarvade Robert Andersson fram Niclas Alexandersson till kvitteringen.

Efter paus klev två osannolika matchvinnare fram.

Peter Vougt – som drygt en månad tidigare skadat korsbandet – hade under 36 intensiva timmar med sjukgymnasten och två fotbollsträningar kommit i så bra skick att han han inte bara kunde delta – utan starta finalen.

På en långboll från Torbjörn Arvidsson, för dagen högerback, kastade sig Vougt fram och gjorde 2–1 i den 47:e minuten bakom Magnus Hedman i AIK-målet.

I den 71:a skickade Alexandersson in en hörna som Jesper Mattsson nickade in – och säkrade HBK:s första och hittills enda cuptitel.

Mittbacken hade värvats från BK Häcken inför säsongen och gjorde passande nog sitt allra första mål i HBK-tröjan.

– Det var skitroligt. Jag blev uttagen i landslaget efter det här också. Hela den våren var lite magisk när jag flyttade hit, fick spela och det gick så bra. Vi torskade inte så många matcher och gjorde många mål. Det var ett härligt år, säger Jesper Mattsson i dag.

Skadades av lagkamraten

Men även han var ett osäkert kort inför matchen. Mittbacken spelade på sprutor efter att ha skadat ett fäste i axeln när han stött samman med Håkan Svensson i en match mot Trelleborg ett par dagar tidigare.

25 år senare är dock Jesper Mattsson skeptisk till skadans uppkomst.

– Jag kan inte ha fått en skada i axeln av att ha sprungit ihop med den tunne jäkeln, men visst, han kan få kredd för att han lyckades skada mig, skrattar Mattsson.

Den förre mittbacken beklagar att han inte är särskilt bra på att komma ihåg matcher han spelat.

– Men jag minns att jag fick mitt ögonbryn skickat av Pascal (Simpson) och jag är så jäkla ego att jag minns att jag gjorde mål. Gjorde Vougt det andra? Vem gjorde det tredje?

Alexandersson.

– Kul att han fick göra ett mål ibland. Men du hör, det är ju pinsamt, skrattar Mattsson med sin alltjämt breda gotländska dialekt.

Behövde sy – stannade för att fira

Jesper Mattsson fick dock följa slutminuterna från sidlinjen efter att ha burits av planen på bår efter smällen från Simpson.

– Han slog av mitt näsben här på Örjans också så jag har en gås oplockad med honom, skämtar Mattsson.

Han vägrade dock gå ut i omklädningsrummet och sy igen såret. I stället fick han ett stort bandage runt huvudet för att stoppa blodflödet och följde slutminuterna från sidlinjen.

– Det var så lite tid kvar och kan man fira så ska man vara med.

Mattssons utseende gav dock underlag till rubriker.

– Jag minns att de kallade mig "Slaktaren" i någon tidning dagen efter. Jag jobbade på charkuteri då, men var ingen slaktare. Jag tog upp det med journalisten som skrev det, men det var mest på skoj. Men det var ju som med Michael Svensson som inte ville kallas "Mördarn" så ville inte jag bli kallad "Slaktaren".

4889 såg HBK:s cupvinst på plats.

– Fy fan vad dåligt! På en cupfinal alltså. Tänk om AIK var i en cupfinal i dag, de hade haft 24 000. Det är pinsamt egentligen vilka siffror som var förr.

Firandet blev relativt lugnt.

– Det tog slut rätt snabbt på Ullevi. När vi vann SM var det lite mer rajtan tajtan.

Parma-förlusten grämer Mattsson mest

För HBK betydde cupsegern mycket.

Utöver att det var klubbens allra första blev det startskottet på en ny era med såväl två nya SM-guld som spel ute i Europa.

– Jag tror att den betydde jäkligt mycket. HBK hade inte vunnit sedan SM-guldet 1979 och fått lyfta någon pokal. Man måste bryta barriärer ibland och den påverkade att vi vann 1997. Man fick in vinnarmentaliteten att det går. Den betydde faktiskt mer än vad man tror och tänkte på då, säger Jesper Mattsson.

Cupsegern gav en biljett in i Cupvinnarcupen där HBK spelade en av klubbens mest minnesvärda matcher genom tiderna när man slog Parma med 3–0 på Gamla Ullevi hösten 1995.

Returen på Stadio Ennio Tardini i Parma är en av matcherna som Jesper Mattsson minns – men allra helst vill glömma.

– Hemmamatchen var jäkligt rolig och en match många minns. Men bortamatchen är jobbig att se. Fy fan, det skulle inte ha gått så. Hade Tobbe (Arvidsson) varit frisk hade vi löst det. Han betydde så mycket defensivt och vi fick ändra mycket, säger Mattsson och fortsätter.

– Det är den matchen och förlusten som grämer mig mest så här i efterhand. Vi skulle löst den bättre. Men vilket jäkla lag de hade. Och ser man tillbaka så var inte vårt lag så tokigt heller.

Mattsson om HBK-karriären: ”Tacksam”

Det blev en medalj till 1995. Lilla silvret för tredjeplatsen i Allsvenskan.

– Cupfinalen var grym och den ledde till Parma, det var ett häftigt år när man ser tillbaka. Det var första gången jag vann något och det är inte så många fotbollsspelare som vinner något. Det var skithäftigt, säger Jesper Mattsson.

Vad minns du annars mest från din HBK-karriär?

– Vi var ett väldigt bra lag alla åren jag var här. 1996 kom vi sjua och tyckte det var jättedåligt, i dag kommer Blåvitt och Häcken sexa-sjua och tycker det är bra. Det var vår sämsta placering, annars var vi etta, trea och fyra. Vi var verkligen ett topplag på riktigt.

– Jag har också fått träffa fantastiska människor som gör att jag fortfarande bor kvar i Halmstad. Jag är så tacksam att jag fick vara med om det för det är inget man vet när man skriver på. Jag kom in i precis rätt period när vi gick in i en era där vi var fantastiskt bra under en tioårsperiod. Att jag fick vara med om den tiden har jag haft nytta av genom livet.

– På den tiden arbetade man och spelade fotboll men efter de förutsättningarna vi hade tränings- och spelarmaterialmässigt fick föreningen och tränarna ut det mesta av oss. Det tycker jag är häftigt.

Fyra av HBK:s cupvinnare blev Englandsproffs

Flera av spelarna i truppen 1995 fick karriärer även utomlands. Fyra av dem hamnade i Premier League: Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Niklas Gudmundsson och Jesper Mattsson.

1998 skrev Mattsson på för anrika Nottingham Forest.

Men tiden i England kantades av skador och det blev bara sex matcher i Premier League.

I en match mot Blackburn punkterade Mattsson mjälten när hans armbåge träffade revbenet som gjorde hål i mjälten i samband med en närkamp med Chris Sutton.

– Jag behövde inte operera bort den utan blödde bara lite invändigt. Jag blev borta ett par månader för det var tydligen väldigt farligt.

– Vet du förresten vad mjälte heter på engelska?

Spleen.

– Ja, men det visste inte jag 1999. Jag fick inte flyga hem för läkarna så jag ringde vår gamle läkare i HBK, Claes Norryd som var en fantastisk gubbe, och frågade om det inte gick bra, men han sa ”Nej, för helvete”. Då förstod jag att det var allvarligt.

Därefter kom knäskadan som i förlängningen blev slutet på Jesper Mattssons karriär.

– Jag fick en översträckning, inte som Zlatans som blev helt trasigt, men de fick aldrig ordning på mitt knä av någon anledning. Efter tre operationer och en här i Sverige kan det fortfarande hålla på och svullna upp när jag lirar padel. Det är något som är knas, men jag har inte ont. Men jag får kanske operera det någon gång i framtiden.

Det var roligt i Örnia också

Efter 1,5-2 år med rehab var karriären över.

– Det var ren och skär otur. Jag hade roligt därborta, men skulle kommit dit tidigare. England är ett häftigt ställe att spela fotboll på.

Var det frustrerande att inte få sluta på egna villkor?

– Ja. Idealiskt hade man fått det, men jag åkte hem och spelade i division 7 med Örnia i stället. Det blev två säsonger, vi gick upp i sexan, men tränade aldrig och det blir inte bra om man inte gör det. Men det var roligt där också.

– Det är som jag säger till alla kids som slutar innan de är 20 år. Man har lika roligt i division 4 eller 7 som Allsvenskan om man är i rätt gäng. Det är alldeles för många som lägger av för tidigt om de inte kommer till HBK:s A-lag när de är 19 år. De slutar trots att de har en jättebra utbildning. Gå till Astrio eller Alet i stället.

Landslagskarriären stannade vid en match

Trots framgångarna under HBK-åren stannade Jesper Mattssons landslagskarriär vid en match. EM-kvalet mot Island på Råsunda 1995.

Borde du fått göra fler landskamper?

– Nej, det borde jag inte. Jag skulle kanske inte gjort den jag gjorde heller (skratt). När jag gjorde min landslagsdebut hade jag inte spelat mittback många matcher i min karriär eftersom jag blev mittback först här i HBK.

– Jag kom in i en situation efter VM 1994 där man skulle haft lite mer ledarskap. Nu blev det väldigt inkastat, man gjorde två träningar och sen spelade man på Råsunda mot Island och hade inte fått så mycket mer info än så. I efterhand kan jag tycka att man kunde gjort det lite bättre, men så är det. Det var roligt, men det var antagligen nog med det.

Mattsson jobbar på bemanningsbolag

Efter karriären har Jesper Mattsson jobbat som säljare och i dag är han konsultchef på ett bemanningsbolag som ägs av den förre Elfsborgsanfallaren Mathias Svensson.

– Jag håller på med lager och industri. Arbetargubbarna. Jag ser mig själv som en sådan, jag har inte huvud till att vara tjänsteman. Jag trivs bra med det och träffar mycket folk från alla hörn. Det är ett väldigt roligt jobb oftast eftersom det händer grejer.

Saknar du fotbollen?

– Jag tränade min egen grabb ett par år och älskar fortfarande fotboll. Jag saknar inte det för egen del, men det går inte att komma ifrån att man hade velat vara 25 år igen och "dynga" upp bollen i nättaket igen.

TEXT

Fredrik Jonsson

fj@hallandsposten.se